Julen kommer tidigt för Maggy Garrisson för hon har äntligen fått ett nytt jobb. Det första på nästan två år och även om hennes boss, privatdetektiven Anthony Wight, verkar vara en förstklassig idiot så kommer Maggy gilla läget, le vänligt och hålla käften. Även om hennes arbetsuppgifter mest är att plocka upp tomflaskor och lägga högar av papper i rätt lådor så hinner hon även lösa mysteriet med Miss Simmons kanariefågel Rodrigo (som slöfocken Wight redan tycker sig ha löst genom att skylla på den glupska grannkatten) genom att helt sonika köpa en ny i zooaffären. Gamla Miss Simmons märkte ingen skillnad och betalade glatt £70 till Maggy och även om hennes vinst bara blev £50 så är det bättre än ingenting när man levt på a-kassa i två år.

Maggy Garrisson är en oväntat trevlig bekantskap, tecknad av Stéphane Oiry och författad av Lewis Trondheim. Denna sistnämnda serieskapare med norskklingande efternamn visar sig egentligen vara fransmannen Laurent Chabosy som helt enkelt ville ha ett stadsnamn i sin pseudonym men tyckte att Lewis Bordeaux eller Lewis Toulouse inte lät så bra och istället fastnade för Norges tredje största stad. Lewis Trondheim har under sin långa karriär skapat en mängd serier för olika åldrar och i alla möjliga genrer (flera av hans böcker gavs ut av det svenska förlaget Komika förlag, såsom Donjon och Kaninos fantastiska äventyr) och förutom en hög med priser och fina nomineringar till Eisner Awards så har han även tilldelats Angoulême-festivalens mycket prestigefulla Grand Prix 2006. Anledningen till att jag fick upp ögonen för Trondheim var att två av hans böcker fanns med bland årets Eisnernominerade i kategorin Best U.S. Edition of International Material, nämligen Stay (som också kommer att recenseras) och Maggy Garrisson där den sistnämnda slog mig med häpnad.

Förutom att jag är stum av förundran över att två fransmän lyckats skapa en serie som känns så genuint och självklart brittisk så älskar jag den vardagsrealistiska handlingen med cynisk touch och, naturligtvis, porträttet av den fullständigt bedårande och minst sagt sardoniska Maggy själv. Med en oväntat klurig fingertoppskänsla och perfekt finurlighet (samt ibland en rejäl portion bondtur) löser hon olika små och stora brott som om hon inte gjort något annat i hela sitt liv när hon i själva verket inte har någon privatdeckarlicens och dessutom sällsynt dålig timing när det gäller både anställningar och tidigare pojkvänner. Hon försöker bara överleva och om det innebär att utnyttja godtrogna gamla tanter eller att gömma en pistol i kylskåpets grönsakslåda så får det vara så. Allt är bättre än att vara pank och den förödmjukande jakten på lågprisvaror i snabbköpet eller vad intet ont anande kunder har i sin kundvagn när de vänder bort blicken.

Att Maggy har många fel och brister gör henne mänsklig och verklig och även om hon har en perfekt näsa när det gäller att lösa brott så löser hon inte alla mysterier, inte minst hennes eget livspussel.

Maggy Garrisson är som sagt en fransk serie från början som först gick som följetong i tidningen Spirou innan den kom ut i albumform med tre nummer som nu samlats i en engelsk utgåva från förlaget Self Made Hero. Den är mycket snyggt och detaljrikt tecknad av Stéphane Oiry med underbara Londonmiljöer, kryddad med kvick och träffsäker dialog, en stor portion svart humor och framförallt nagelbitande spänning och ond bråd död.

Det enda jag kan önska mig från denna serie är en fortsättning eller i värsta fall en TV-serieversion i någon av mina streamingtjänster för Maggy Garrisson är ett helt underbart koncept som jag är förvånad över att ingen film- eller TV-producent satt klorna i. Rekommenderas av hela mitt seriehjärta och i fortsättningen kommer jag verkligen hålla utkik efter fler böcker skapade av Lewis Trondheim.

Trackback-adress