Den gravida nigeriansk-amerikanska läkaren Future Nwafor Chukwuebuka anländer till New York via LaGuardia International, Nordamerikas enda interplanetära flygplats. Målet för resan är att återvända hem till USA för att föda sitt barn innan det generella inreseförbudet äger laga kraft men hennes resa omgärdas även av en hel del frågetecken, som att barnets far (fortfarande kvar i Lagos, Nigeria) inte vet om varför hon åkt samt att hon smugglat med sig en illegal utomjording som är en talande planta. Letme Live, som plantan kallar sig, är på flykt undan ett folkmord som ingen på Jorden känner till men det är inte bara Letme som är i fara utan Future och, framförallt, hennes ofödde son.

Vid årets utdelning av Hugopriset – som uppmärksammar fantasy- och science fiction-genren, både inom litteratur och rörligt medium – gick priset i kategorin Best Graphic Story till författaren Nnedi Okorafor och illustratören Tana Ford för deras miniserie LaGuardia från Berger Books. Bland de övriga nominerade kunde man hitta fjärde volymen av Monstress av Marjorie Liu och Sana Takeda (som vunnit Hugopriset tre år i rad), sista volymen av Paper Girls av Brian K. Vaughan och Cliff Chiang samt första respektive sista volymen av Kieron Gillens Die respektive The Wicked+The Divine (tecknade av Stephanie Hans respektive Jamie McKelvie).

I detta sällskap ter sig LaGuardia tämligen modest då den varken bjuder på episk fantasy eller science fiction i den högre skolan som de övriga nominerade. När det gäller själva framställningen är den yvig och inte lika subtil eller intrikat och rent utseendemässigt ligger de flesta titlar i lä om man jämför dem med Takeda, Chiang, Hans och McKelvies briljanta alster. LaGuardias vinnande koncept är dock en brinnande passion, en allegori i många lager om vem som är en främling i samhället samt en översvallande tilltro till att vi trots allt går en ljus framtid till mötes.

LaGuardia är både en tänkvärd betraktelse av Trump-erans USA men den är också starkt färgad av Nnedi Okorafors egen uppväxt och upplevelser av att behandlas som en främling på mer än ett plan. Hennes nigerianska föräldrar, som kom till USA i början på 1970-talet för att skaffa sig en utbildning, tillhörde folkgruppen Igbo som dominerar den östra regionen av Nigeria och hamnade i konflikt med centralmakten i Lagos när de utropade den självständiga republiken Biafra. Inbördeskriget gjorde att Okorafors föräldrar inte kunde återvända hem och hennes känsla av att vara en främling även i sina föräldrars land lyfts också fram i LaGuardia.

Inspirationen till boken kommer bland annat från en obehaglig upplevelse som ägde rum på verklighetens LaGuardia i New York när Okorafor skulle flyga tillbaka till Chicago. Hon stoppades i säkerhetskontrollen och fördes till ett rum där hennes imponerande dreadlocks ”visiterades” grundligt inklusive en oskön massage av hennes skalp. Denna frustrerande, märkliga och framförallt kränkande behandling irriterade henne oerhört och förstärktes ytterligare när Okorafor väl kom hem och upptäckte att hon hade glömt bort att hon hade en pepparspray med sig i handbagaget, vilket tulltjänstekvinnan helt missade.

Okorafors personliga och tydliga kritik av fördomar och främlingsfientlighet skildrat genom ett science fiction-filter är skriven lite grann på näsan med övertydliga metaforer och rätt så stel dialog men bär samtidigt på ett viktigt budskap om alla varelsers lika värde, kärleken till familjen och drömmen om en bättre värld utan främlingar.

Trackback-adress