Mias mamma är ömsint, uppmuntrande och har nära till skrattet…när hon har en bra dag. Tyvärr inträffar dessa dagar alltmer sällan. Oftast är hon oberäknelig och kan förvandlas till ett monster av okontrollerbar vrede eller bryta ihop av total självömkan. Hon kan vara fruktansvärt elak, visa totalt förakt och drar sig inte för att manipulera sin omgivning, särskilt Mia vars vardag präglas av ångest, oro och rädsla. Ju äldre Mia blir desto mer oroar hon sig för vad som ska hända med hennes mamma. Hur ska hon klara sig när Mia inte längre bor hemma? Hon har ju ingen annan än Mia i sitt liv. Tänk om hon skulle dö. Då skulle Mia aldrig kunna förlåta sig själv. Aldrig.

2018 debuterade Marie Tillman med boken Tänk positivt annars kan du dö där vi bland annat får stifta bekantskap med skuggkaraktären Livscoachen som är den raka motsatsen till alla käcka livsledsagare som alltid har det rätta receptet när det gäller din hjälp till självhjälp. Med ett stråk, eller oftast ett rejält penseldrag, av upplysning om dina egna tillkortakommanden och allmän värdelöshet lockar hennes finurliga enrutingar till skratt med sin nattsvarta humor men efter att ha läst hennes nya bok, En trasig historia (Syster förlag), så fastnar skrattet i halsen och förvandlas istället till en hård klump i magen.

I den delvis självbiografiska boken är mamman Mias ”livscoach” där Mia hela tiden måste anpassa sig efter modern som lider av en odefinierbar psykisk sjukdom och alkoholproblem. Hon hukar för hennes vrede, glåpord och våldsamma verbala attacker men försöker också förstå henne och hjälpa henne när hon har sina maniska perioder. Detta absurda liv skildras naket och briljant och det är lätt att se var Tillman fått sin nattsvarta humor ifrån.

I En trasig historia kastas vi mellan olika episoder ur Mias liv utan kronologisk ordning, precis så som minnet fungerar, och själv är hon en person utan anletsdrag eller hår, som om hon hennes yttre eller mänsklighet suddats ut.

Att leva med en psykiskt sjuk människa skapar ofta ett medberoende där man hela tiden tassar på tå eller försöker kratta i manegen för att behålla sin sinnesnärvaro. Det är inget konstigt med det men det gör det heller inte mindre destruktivt och framförallt är det oerhört svårt att upptäcka det själv. Det handlar om att orka leva med en person som man, trots alla förolämpningar och hårda ord, älskar och bryr sig om men till slut finns det en gräns. En gräns där man måste tänka på sitt eget liv och välbefinnande…och det gör ont.

Trackback-adress