Tack vare Lystring Förlag kan man nu njuta av två fina svenska volymer av den oefterhärmlige serieskaparen Simon Hanselmanns verk: antologin Livet är en jävla fest (2019) och hans senaste bok Inkörsporten (Bad Gateway) som dök upp på seriehyllorna i april 2020. Simon Hanselmann, född och uppväxt på Tasmanien och numera bosatt i Seattle, Washington, är mest känd för sin smått bisarra men geniala serie Megg, Mogg and Owl som kort och gott handlar om drogmissbruk, misär, självdestruktivitet och depression skildrat med en stor portion svart humor där man ofta inte vet om man ska skratta, förfasas eller gråta. Det man dock snabbt konstaterar är att detta är karaktärer som ligger Hanselmann varmt om hjärtat och det är den insikten samt det faktum att han får mig engagerad i dessa trasiga personers öden och äventyr som gör serien till något alldeles extra.

Till att börja med har vi Megg, Simons alter ego, som är en grönhudad häxa med hatt och allt och som har ett komplicerat förhållande med sin pojkvän Mogg, som är en talande katt. Till persongalleriet hör även deras rumskompis Owl, som är en talande uggla i människostorlek, samt den ständigt återkommande och påträngande levande naturkatastrofen Werewolf Jones, hans fritt uppfostrade söner och diverse andra karaktärer från samhällets bottenskikt. Owl är den enda i sällskapet som har ett riktigt jobb och som dessutom förtvivlat försöker sjunga förnuftets lov inför en döv, eller i bästa fall nerdrogad, församling. Vidare kan man beskriva denna anrättning som en bisarr sitcom som består av ett minfält av triggervarningar där ett konstant drogintag framför TV-apparaten tillhör det minst iögonfallande inslaget.

Inkörsporten är Hanselmanns första längre sammanhållna verk och också hans bästa men jag rekommenderar verkligen att man först införskaffar och läser Livet är en jävla fest för att få störst behållning av hans senaste bok där Meggs depression till slut kastar henne ner i ett nattsvart mörker. Den utlösande faktorn är när Owl, som är den enda med stadig inkomst, till slut får nog och flyttar ut och Megg, Mogg och Werewolf Jones helt plötsligt måste fixa sin egen försörjning så de kan bo kvar och, framförallt, finansiera sitt fortsatta kostsamma drogberoende. Den desperata jakten på pengar gör att Megg säljer sina rollerblades som hennes mor, själv svårt märkt av missbruk, köpte till henne en gång för länge sedan. Megg inser för sent att presenten från hennes mor betydde mer än vad hon anat och när modern senare hör av sig och ber Megg komma hem beslutar hon sig för att sluta fly från sitt förflutna och packar väskorna.

Hanselmanns verk passar definitivt inte alla läsare men själv har jag via Lystring Förlags utgåvor hittat en ny bekantskap som jag kommer att vårda ömt. Bakom alla droger och grafiskt explicit innehåll finns en värme och empati för dessa trasiga figurer som strålar ut från sidorna och berör och jag vill bara ha mer.

Hanselmann var inbjuden som hedersgäst på årets upplaga av Stockholms Internationella Seriefestival men som vi alla vet så är tyvärr inte seriefestivaler förenligt med Folkhälsomyndighetens rekommendationer under den pågående Coronakrisen så Hanselmanns Sverigebesök är skjutet på framtiden. Min förhoppning är att han dyker upp så småningom och under tiden njuter jag i fulla drag av hans hejdlöst roliga Coronaserie på hans instagramkonto där Megg, Mogg, Owl och Werewolf Jones försöker anpassa sig till kraven på social distansering och isolering…vilket naturligtvis går sisådär.

Trackback-adress