”Varje natt när jag går till sängs tänker jag, imorgon kommer jag att vakna upp i mitt eget hus och allting kommer att vara som det var förut.

Det händer inte den här morgonen heller.”

Nej, detta är inte en text om Coronaepidemin och den tröstlösa väntan på att den ska vara över, även om citatet ovan väl överensstämmer med mina känslor inför den rådande situationen. Det är istället en kvinnas hjärtinnerliga önskan om att fly från sitt fängelse där det enda syftet med hennes existens är att föda ett friskt barn i en fiktiv framtid där det råder en galopperande barnadödlighet. Kvinnan som tidigare hette June men som nu bär namnet Offred.

Margaret Atwoods dystopiska klassiker The Handmaid’s Tale från 1985 är på var mans läppar just nu, mycket beroende på den lysande TV-serieversionen med Elisabeth Moss som June/Offred vars första säsong började sändas 2017 och som sedan blivit en succé. När boken skrevs var den iranska revolutionen en inspirationskälla men även den amerikanska kristna högern och man kan lugnt säga att TV-serien kom i rätt tid med tanke på det rådande styret i USA och även den islamiska staten, vilket fick många, inklusive mig själv, att känna att det här var en dystopi som låg skrämmande nära en möjlig, mardrömslik verklighet.

Den kanadensiska serieskaparen Renée Nault har gjort en lysande serieadaption av Atwoods mästerverk som perfekt fångar den kvävande, klaustrofobiska och vidriga känslan hos Offred där hon försöker överleva i ett USA som förvandlats till en totalitär monoteokrati under namnet Gilead. Med ett bedrägligt lugnt tempo i flödet, där tjänarinnornas röda färg står i skarp kontrast med den gråa vardagen, får Offreds berättelse återigen nytt liv och jag gillar också skildringen av hennes tidigare liv som innehåller ljus, värme, frihet och hopp.

Trackback-adress