När Daniels fröken en dag frågade honom om han trivdes i skolan fick hon ett tveksamt ”okej” till svar. Hon förstod att detta var ett ämne som var alldeles för jobbigt att prata om för honom så hon bytte raskt samtalsämne.

”Vad är det du ritar. Det känns som att du alltid ritar så spännande figurer. Jag är imponerad”, sa fröken med ärligt eftertryck. ”Tack”, svarade Daniel glatt och berättade om sina favoritfigurer (Spindelmannen, X-Men, Wolverine, Fantastiska fyran) och att han helst av allt ville teckna serier när han blev stor.

”Vad är det som du tycker är så spännande med superhjältar?”, frågade fröken. ”Jag vet inte…”, svarade Daniel och fokuserade blicken på bilden av Spindelmannen som växte fram på pappret. ”Dom räddar världen, slåss mot skurkar. Dom vågar slå tillbaka även om ingen tycker om dem. Även när dom är ensamma.”

Snart var det rast och Daniel tittade plågat ut genom fönstret till skolgården där de andra barnen redan börjat leka. ”Du får gärna sitta kvar inne med mig och fortsätta rita om du vill, Daniel.” Och det gjorde han, medan tårarna sakta samlades i ögonvrån.

Detta är för mig en av de starkaste scenerna i Daniel Thollins självutlämnande och mycket läsvärda berättelse om den mobbing han blev utsatt för, från lekis till nian, och som nu äntligen finns i bokform från Kartago Förlag. En stor anledning till att jag gillar just denna scen är att jag känner igen mig själv som lärare. Alla gånger man pratat med ledsna elever om allt annat än det som egentligen gör ont. För att få dem att må bättre, stå ut med smärtan eller bara för att bejaka det de älskar mest av allt så de slipper tänka på allt skit de går igenom.

Barn är underbara men de kan också vara förjävliga mot varandra och det är där vi som vuxna måste stå upp för de som är utsatta. Trots att föräldrar och lärare såg att Daniel for illa fortsatte mobbingen, något som jag känner igen ifrån min egen uppväxt. Skolan och vuxenvärlden kände till problemen men på grund av bristande kunskap, vilja eller rent oförstånd blev deras handlingar och reaktioner tämligen tandlösa och detta faktum understryks i Daniels gripande berättelse om utsatthet och utanförskap.

Redan 2018 läste jag hans fanzin Boxhandskarna som handlade om att pojkar inte ska gråta utan slå tillbaka och i Galagos jubileumsutgåva 2019 dök Ilskan upp där Daniel i sin fantasi förvandlas till ett välkänt smaragdgrönt monster som, frustande av ilska och vrede, mosar sina plågoandar till oigenkännlighet. Det som är signifikativt för dessa episoder, som alla är var sitt kapitel i Jag minns varje slag, är att när allt kommer omkring så kan eller vill inte alla pojkar slåss och framförallt är det okej att pojkar gråter. Detta vävs samman med bokens övergripande tema, nämligen det att i verkligheten finns det inga superhjältar eller fantasier som kan rädda en utan mobbingen avtar eller upphör i samband med att man flyttar eller byter skola. För den mobbade tar det dock aldrig slut utan finns ständigt där i ens medvetande.

Jag minns varje slag är den starkaste och bästa seriebok jag hittills läst 2020 och jag hoppas att Daniels berättelse blir en del av den ständigt aktuella och viktiga diskussionen om barns utsatthet och vuxenvärldens ansvar, för även om mycket blivit bättre så är vårt samhälle inte immunt mot mobbing. Inte på långa vägar.

Trackback-adress