Det är sommarlov 2004 och tolvåriga Alma från Umeå packar väskorna för att tillbringa fem veckor hos sin pappa i Bohuslän. Alma tycker att fem veckor känns som en evighet. Hon vill inte åka ifrån sin mamma eller bästa vännen Lina, kämpar för att hålla tillbaka gråten och känner sig som en fågel som bara åker fram och tillbaka hela tiden. Flygresan söderut gör inte situationen bättre för den redan bräckliga flickan när hennes farmor tycker hon ska sluta sjåpa sig, att hon ska vara glad att hon ens får träffa sin pappa och att han dessutom älskar henne mer än vad hennes mamma gör. Almas ledsenhet förbyts nu i skam och dåligt samvete som ständigt gnager i hennes själ. Varför sa hennes farmor så och får man verkligen säga så?

Bland årets debutanter på den svenska seriemarknaden kan man bland annat finna Johannes Torstensson (Bord för en, Kartago), Malin Skoglund (En klump i magen, Kartago), Malin Skogberg (Nikki, Syster förlag), Olivia Skoglund (Nästan i mål! – En komisk transition, Galago) samt Umeåbon Alma Thörn som nu i dagarna är aktuell med sin första bok Alltid hejdå (Galago).

Med ett stilsamt lugn och säker hand berättar Alma om sina egna upplevelser under den för henne omvälvande sommaren 2004 – både som skilsmässobarn men också som en alldeles vanlig tolvåring – men detta är även en bok som sträcker sig över generationsgränserna och som visar att de flesta barn i hennes ålder med skilda föräldrar går igenom en liknande situation – full av motstridiga känslor mot allt och alla och inte minst mot sig själva.

Almas mamma, Johanna, växte upp i Malmberget och var själv ungefär i samma ålder som Alma när hennes föräldrar skilde sig. Via moderns dagbok från 1977, som Alma hittar på vinden och tar med sig på resan till Bohuslän, kan hon känna igen sig själv och samtidigt upptäcka att hon inte är så ensam i världen som det ibland kan kännas för ett barn när man upplever att vuxenvärlden sviker. Visst finns det personer i Almas närhet som hon kan anförtro sig till, framförallt bästa vännen Lina som hon korresponderar med via förtroliga och innerliga brev under dessa sommarveckor men även pappans tidigare sällskap Tora som blir en vuxen person att ty sig till.

Med rosiga kinder, minimalistiskt kroppsspråk och en vemodig känsla av en ensam sommar tecknar Alma Thörn ett fint porträtt av två personer, mor och dotter, båda skilsmässobarn som på var sitt håll med ca 30 år emellan sig tar sig igenom en av livets kriser, för även om det inte är barnens fel att föräldrar slutar älska varandra, bråkar och slutligen skiljer sig så är det likafullt så att det är barnen som drabbas och kommer i kläm, hur mycket än vuxenvärlden försöker skydda dem från detta.

”Det känns lite bättre nu…det blir bra.”

Trackback-adress