Varje år 27 januari högtidlighålls minnet av förintelsens offer på många olika sätt – bland annat i serieform. 2018 gav Natur & Kultur ut den mycket läsvärda serieboken Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting lagom till Förintelsens minnesdag och i år, 75 år efter befrielsen av förintelselägret Auschwitz, kom så äntligen en svensk utgåva av Ari Folman och David Polonskys serieadaption av Anne Franks världsberömda dagbok i översättning av Per Holmer och utgiven av Norstedts.

Anne Frank och hennes familj – fadern Otto, modern Edith och systern Margot – lämnade Frankfurt 1933 för att undkomma nazisternas förtryck och flyttade istället till Amsterdam i Nederländerna där Otto Frank startade firman Opekta som framställde medel för syltberedning. I och med nazisternas invasion och ockupation av landet 1940 inskränks även judarnas tillvaro i Amsterdam successivt, från att bada i offentliga bassänger, åka spårvagn, cykla, vistas i parker eller visa sig ute efter mörkrets inbrott. Brytpunkten för familjen blir när äldsta dottern Margot får en inställelseorder från SS, vilket i praktiken innebar deportation österut – något som fadern aldrig tänkte acceptera. Med hjälp av goda vänner och arbetskamrater gömde sig familjen Frank 1942 i ett gårdshus i anslutning till faderns firma där de kom att leva i två år tillsammans med familjen van Pels (far, mor och son) och tandläkaren Fritz Pfeffer – enda tills SS hittade dem i augusti 1944.

Anne fick sin dagbok på sin 13-årsdag 1942 och började raskt anförtro sig allt i livet i den och kallade den till och med sin länge saknade vännina och gav den namnet Kitty. Med målande beskrivningar, fullt av mycket humor och sarkasm samt becksvart mörker tecknar Anne Frank ett mycket fint porträtt av sin samtid, det klaustrofobiska livet i gårdshuset, skräcken och fruktan för bomber eller att bli upptäckt samt hur det är att vara en alldeles vanlig tonåring i en värld som brinner och vill en illa.

Vad Folman och Polonsky (mest kända för den prisbelönade animerade filmen Waltz with Bashir som handlar om Folmans fragmentariska minnen som israelisk soldat 1982 under Libanons inbördeskrig) gjort med denna odödliga klassiker är inget annat än fantastiskt i mina ögon. Serieadaptionen blandar rena textsjok, ordlöst berättande och traditionellt serieberättande i en skön mix och även om Folman och Polonsky tagit sig friheter när det gäller Annes fantasivisioner eller dagdrömmar så gör de det aldrig på bekostnad av sammanhanget eller innebörden i hennes beskrivningar.

Boken är beställd av Anne Frank-fonden i Basel som grundades av Otto Frank 1963 och som har som mål att sprida och skydda Anne Franks dagbok. När boken först kom ut var det i en redigerad version av fadern men serieadaptionen bygger på originalet som tar upp den problematiska relationen med Annes mamma, förälskelsen i Peter van Pels, hennes pubertet, uppvaknande sexualitet samt Annes funderingar om att bli och vara kvinna.

Det är omöjligt att läsa boken utan att reflektera över det grymma öde som slutligen drabbade alla i gårdshuset. Ju närmare slutet jag kommer desto mer smärtsamt blir det att vända blad och när den sista dagboksanteckningen från 1 augusti 1944 dyker upp gör det ont ända in i själen. Under resans gång har vi inte bara fått lära känna Anne grundligt utan också alla inneboende genom hennes levande porträtt. Förutom hennes kritik av modern och systern får vi också känna hennes starka kärlek till fadern, skratta åt den hypokondriske Peter och hans mor Auguste som hela tiden kämpar för att behålla sin status som ”fin dam” och mycket mer och Folman och Polonsky har gjort berättelsen ännu mer levande och gripande än vad jag trodde var möjligt.

Norstedts slog mig med häpnad förra året när de gav ut Nora Krugs Heimat – Ett tyskt släktalbum men når ännu större höjder med en svensk utgåva av Folman och Polonskys mästerverk. Precis som Vi kommer snart hem igen är serieadaptionen av Anne Franks dagbok ett levande dokument av ett helvete som drabbade en hel folkgrupp och som ständigt bör lyftas fram så att vi aldrig glömmer bort denna avskyvärda del av historien.

Trackback-adress