2019 var året då jag för första gången bekantade mig med Edgar P. Jacobs klassiska fransk-belgiska serie Blake och Mortimers äventyr, dels genom att läsa Cinebooks engelska utgåva av det första, tredelade, äventyret Svärdfiskens hemlighet (ursprungligen utgivna 1950-54) men främst genom Cobolts förnämliga utgåvor av fortsättningen på Blake och Mortimers äventyr i händerna på Jean Van Hamme och Ted Benoit som resulterade i två läsvärda album: Affären Francis Blake och Det mystiska mötet.

Jag var inte helt tillfreds med Svärdfiskens hemlighet som kändes tungrodd, teatralisk, pratig och inte så lite präglad av 50-talets skräck för ett stundande kärnvapenkrig samt en osminkad fruktan för ”den gula faran”. Näst på tur i Jacobs albumserie var det tvådelade äventyret Pyramidens hemlighet som dessutom är intimt sammanlänkat med Den siste faraonen, ett alldeles extraordinärt äventyr, skapat av bland annat François Schuiten och som skiljer sig markant från seriens övriga album som jag läst, men mer om Den siste faraonen lite längre ner i inlägget.

Eftersom jag är svag för kronologi så beslutade jag mig för att läsa Pyramidens hemlighet innan jag satte tänderna i Den siste faraonen och upptäckte mycket som jag gillade men också en obestämbar känsla som plågat mig enda sedan jag läste Svärdfiskens hemlighet och som jag nu äntligen kunde sätta ord på, nämligen att Jacobs berättande är helt otidsenligt, eller rentav obsolet. Detta kommer kanske inte som en chock med tanke på att serien har några år på nacken men Pyramidens hemlighet är onekligen seg som klister, totalt ospännande och humorbefriad och rent av skrattretande när det gäller Jacobs förkärlek och tilltro till förklädnader som närmast får mig att tänka på en tramsig fars. Den stora behållningen är Jacobs utmärkta klara linjen-stil och fascinerande noggrannhet när det gäller arkitektur, fordon och miljöer och hans skildring av olika platser i 50-talets Kairo och Giza känns nästan kusligt verklig och autentisk.

En annan mysfaktor i Pyramidens hemlighet är den gåtfulla avslutningen på äventyret i Horus kammare i Cheopspyramiden där Blake och Mortimer helt tappar minnet efter sitt märkliga möte med kammarens svurne beskyddare, schejk Abdel Razek, och även den mystiska ringen som han satte på Mortimers finger.

Den siste faraonen börjar med en flashback från de sista sidorna av Pyramidens hemlighet där Blake och Mortimer försöker minnas vad de varit med om följt av Mortimers besök, flera år senare, i det magnifika justitiepalatset i Bryssel dit han kallats av vännen Henri. Under ett renoveringsarbete upptäcktes hieroglyfer som berättar om ordning och kaos samt ett helt okänt arbetsrum som justitiepalatsets arkitekt, Joseph Poelaert, låtit mura in bakom en vägg. Här hittar de originalritningarna över palatset, fler exempel på Poelarts fascination av egyptologi samt en märklig elektromagnetisk strålning. När den nyfikne och närmast besatte Henri helt sonika slår ner en vägg täckt av hieroglyfer längst in i det gömda arbetsrummet utbryter kaos när den elektromagnetiska strålningen bakom väggen släpps fri. Efter det inledande tumultet lyckas man efter några månader tygla strålningen men mycken skada är redan skedd och FN beslutar sig därför att bomma igen hela Bryssel och bygga en skyddsmur runt hela staden. Mortimer vet dock att detta inte är en hållbar lösning för om den våldsamma energin som strålar ut från Justitiepalatset åter skulle få flöda fritt så skulle det leda till civilisationens undergång. Den som kan hejda den annalkande katastrofen är professor Mortimer…eller den siste faraonen.

När Van Hamme och Benoit tog sig an att göra en fortsättning på Jacobs följetong valde man att göra en adaption i hans anda, det vill säga tunga dialogrutor, en ständigt närvarande berättarröst samt Jacobs förkärlek att alltid involvera Blake och Mortimers ärkefiende Olrik i händelsernas mitt. Man spände dock bågen genom att utöka persongalleriet med kvinnor, vilka verkar vara helt frånvarande i Jacobs originaläventyr. I Den siste faraonen använder sig François Schuiten (tillsammans med manusförfattarna Jaco Van Dormael och Thomas Gunzig) av seriens huvudkaraktärer (framförallt Mortimer) men lyckas skapa ett klassiskt postapokalyptiskt science fiction-drama av bästa märke där våra hjältar dessutom visar upp en helt annan känsla än vad vi är vana vid, nämligen sårbarhet.

Schuiten, vars mor och far båda var verksamma som arkitekter, är mest känd för serien Les Cités Obscures där Schuiten, inspirerad av författare som Jules Verne, konstnären René Margrittes surrealistiska världar, arkitekter som Étienne-Louis Boullée och Victor Horta samt verk av M.C. Escher och Gustave Doré, skapade en fiktiv motjord full av självständiga statsstäder med unik och häpnadsväckande arkitektur. Det Schuiten och co lyckas skapa med Den siste faraonen är en surrealistisk känsla av mystik med arkitekten Poelaerts gåtfulla och skräckinjagande mastodontbygge som i händerna på Schuiten förvandlas till en ondskefull koloss eller beläte av Lovecraftiansk art.

Mortimers uppgivenhet och ständiga mardrömmar som plågar honom bidrar också till den obehagliga känslan och eftersom bokens handling sträcker sig över flera år så får vi också möta en Mortimer som klagar över sin ålder och att allt han har är tid över. Under Mortimers försök att lösa mysteriet kommer han också i kontakt med den lilla flickan Luna och även kvinnan Lisa som är en av ledarna för en slags omvänd Gröna vågen-rörelse som medvetet stannat kvar i Bryssel för att bygga en ny miljömedveten civilisation fri från moderna bekvämligheter.

Den siste faraonen är helt en bok i min smak: ett gåtfullt mysterium, bra science fiction, komplexa karaktärer, underbara och närmast overkliga konstruktioner, spänning och ett slut som gör en sugen på mycket mer. Den skiljer sig markant från tidigare album i serien men Schuitens adaption visar att Jacobs karaktärer både klarat tidens tand och är redo för nya spännande äventyr, framförallt i händerna på en så skicklig serieskapare som François Schuiten.

Näst på tur i Cobolts utgivning av fortsättningen på Blake och Mortimers äventyr är Doktor Voronovs komplott (2000), äventyret som gavs ut mellan Affären Francis Blake och Det mystiska mötet, skapat av Yves Sente och André Juillard som tillsammans skapat ytterligare fem album med de två engelska gentlemännen i huvudrollen.

Trackback-adress