Mangaskaparen Junji Ito har profilerat sig som en av de främsta när det gäller skräck-manga med verk som Tomie (1987-2000, en odödlig ung kvinna som driver sina besatta beundrare till vansinne), Uzumaki (1998-1999, en Lovecraft-doftande serie om en stad som blir besatt av spiralformer) eller Gyo (2001-2002, odöda fiskar). Hans mangaserier ges ut av Viz Media i USA och han belönades förra året med en Eisner Award för sin adaption av Mary Shelleys Frankenstein. Eftersom jag älskar skräck men aldrig läst en ruta av Junji Ito så beslöt jag mig för att pröva Viz medias senaste samling Smashed som innehåller 13 korta skräckberättelser med alltifrån vampyrer, spöken, övernaturliga fenomen och andra mysigheter.

Först ut har vi Bloodsucking Darkness som handlar om en ung tjej med ätstörningar som blir vän med en kille i samma klass. Han visar sig dock vara en riktigt märklig kuf och han har dessutom en flock blodsugande fladdermöss som husdjur.

I Ghost of Prime Time får vi möta två mycket irriterande och dessutom tråkiga ståuppkomiker som av någon märklig anledning lyckas få sin publik att skratta hysteriskt. Problemet är bara att följderna blir ödesdigra eftersom de flesta inte kan sluta utan skrattar sig till döds.

Roar handlar om två bästa vänner som är på vandring i vildmarken och går vilse. Efter ett tag hamnar de mitt i en fruktansvärd flodvåg som sliter med sig människor, hus och allt annat i sin väg. Flodvågen visar sig dock vara en spöklik synvilla och de stiftar senare bekantskap med en äldre man som berättar att en översvämning drabbade dalen för 30 år sedan och varje gång den märkliga spökfloden dyker upp försöker han rädda sin hustru som sveptes med i flodvågen.

I Earthbound stelnar plötsligt människor över hela Japan i samma märkliga ställning utan förvarning och utan att kunna ge en förklaring. Hur många gånger man än försöker flytta på dem återvänder de alltid till samma plats och i samma frusna position och även de som skrattade åt fenomenet börjar snart tycka att det är mycket obehagligt.

Death Row Doorbell handlar om en familj som utsetts för en brutal mördare som senare döms till döden för sina brott. Efter ett tag börjar han ringa hem till de familjemedlemmar som överlevt attacken och ber dem att förlåta honom men när de vägrar och lägger på luren och istället ringer dörrklockan. Utanför huset står mannen, fast fängelset bedyrar att han fortfarande sitter i sin cell, och han återkommer varje natt efter detta och med samma vädjan på sina läppar: ”Snälla, förlåt mig.”

Därefter följer tre berättelser som löst hänger samman. I The Mystery of the Haunted House kommer ett resande teatersällskap till en liten stad på landet och bjuder på en skräckshow utan jämförelse i ett övergivet hus i utkanten av staden. Därefter följer The Mystery of the Haunted House: Soichi’s Version där en kusin till mannen som är hjärnan bakom denna skräckshow försöker stoppa honom men allt visar sig vara en dröm hopkokad av en liten störd pojke vid namn Soichi. Den lilla trilogin avslutas med Soichi’s Beloved Pet där redan nämnde pojke kastar en besvärjelse över sin systers älskade katt vilket förvandlar den till ett monster – ett illdåd som sedermera kostar Soichi dyrt.

In Mirror Valley handlar om tre nyfikna ungdomar som kommer till en övergiven by belägen på en dalgångs sluttningar och vars två delar skiljs åt av en flod. Enligt historien byggdes byn av en klan för länge sedan men efter inbördes motsättningar delades klanen i två delar och bosatte sig på var sin sida om floden. Bägge byarna är sedan länge övergivna och ingen vet var invånarna tog vägen. Allt som är kvar är en mängd trasiga speglar på varsin sida av floden som blickar ut över den kusligt övergivna dalgången.

I I Don’t Want to Be a Ghost är en ung man på väg hem från jobbet när han får syn på en ung kvinna som står alldeles stilla vid vägkanten. När han stannar bilen och förfärat upptäcker att hennes ansikte är täckt av blod kör han henne till sjukhuset men läkarna säger att trots att hon är katatonisk är hon helt oskadd och blodet i hennes ansikte är inte hennes eget. Några dagar senare dyker kvinnan upp hemma hos mannen och hans gravida hustru för att tacka honom vilket sedan leder till att de träffas i hemlighet och snart inleder en affär. Den unga kvinnan berättar då att hennes mamma var ett spöke och att hon själv lever på att sluka skyddsandar och att hon nu fått smak på hans.

Library Vision handlar om en man som blir besatt av sin fars enorma boksamling som han nyligen ärvt.

I Splendid Shadow Song går en ung kvinna förbi en kvinnlig gatumusikant som ylar fram en desperat kärlekssång utan slut till vanvettigt gitarrackompanjemang. Kvinnan kan inte få låten ur sitt huvud, något som drabbar alla som hör den, och beslutar sig slutligen för att gå till en läkare för att få hjälp med problemet.

I den avslutande skräcknovellen Smashed tar en kille med sig en kruka hem till Japan fylld med en gudomligt god nektar som han fått i gåva av en indianstam i Sydamerikas djungler. Indianstammen skulle offra sina liv för den och de dyrkar den som en gud men de höjer också ett varningens finger: ”Drick den utan att bli upptäckt”.

Flera av dessa skräcknoveller är riktigt bra, som till exempel Roar, Earthbound och Death Doorbell, medan andra snabbt faller i glömska eller är så knasiga och märkliga att jag inte begriper dem, som i fallet med The Mystery of the House-trilogin eller Splendid Shadow Song. Junji Itos berättelser undviker flera av den västerländska skräckgenrens klichéer vilket gör anrättningen tilltalande men jag har ofta svårt med det lätt överspända tonfallet och det faktum att flera av dem inte har någon tillfredställande förklaring eller punchline.

Sedelärande inslag finns det förvisso, som skuld i Earthbound, den otrogne mannens klavertramp i I Don’t Wan’t to Be a Ghost eller historien om förbjuden frukt i Smashed, och jag gillar verkligen det vackra slutet på Roar. I övrigt bjöd samlingen inte på någon aha-upplevelse när det gäller Itos alster, förutom en del riktigt läskiga och suggestivt vidriga scener, och jag fylls snarare av känslan att jag började i fel ände när det gäller hans produktion.

Näst på tur blir att få tag i hans prisbelönade adaption av Frankenstein och jag är också sugen på hans mest kända verk, Uzumaki, som verkar mycket tilltalande för en serieälskare som aldrig kan få nog av riktigt bra skräck.

Trackback-adress