Våren 1944 anade många inom Wehrmacht att de allierades invasion var nära och så även slutet på kriget. Om man, som SS-officerarna Max Trubenbach och Walter Eder, var posterad i en så vacker stad som Paris så var det därför inget svårt beslut att njuta av lugnet så länge det varade. De avnjöt en lunch i vårsolen på en utomhusservering längs med floden Seine där de hade en underbar utsikt mot katedralen Notre Dame med dess olika torn, gargoyles och fönster likt ögon eller hål, och om man tittar riktigt noga på denna magnifika konstruktion kan man inte undgå att se spikar på och i allting, bågar och stöttepelare som verkar böjda till bristningsgränsen…som om de vore torterade.

”Ser du, Max?”, frågade Walter. ”De har byggt en gigantisk tortyrmaskin, krönt med allt som kyrkan vill att du ska vara rädd för. Allt som kommer att hända dig om du inte gör som de säger eller inte ger dem vad de vill ha: Helvetet. Vi borde ha något liknande”. ”Det har vi”, svarade Max. ”Det ligger i Polen, men vi kan inte berätta det för någon.” De bägge SS-officerarna skrattade hjärtligt åt detta.

Denna scen är för mig den skrämmande höjdpunkten på andra och sista delen av Garth Ennis och Goran Sudžukas mardrömslika och övernaturliga thriller A Walk Through Hell. Det som började som en gastkramande rysare där två FBI-agenter beger sig in i ett gigantiskt lager för att hitta två mystiskt försvunna kollegor och snart upptäcker att de hamnat i något som bäst kan beskrivas som Helvetet förvandlas nu till ett närmast hädiskt avslöjande om att Djävulen är Gud, att mänskligheten är förlorad, ondskan kommer att segra och det finns inget vi kan göra åt det.

Det mardrömslika konceptet är det inget fel på, tvärtom. Denna totala uppgivenhet och känsla av hopplöshet inför framtiden är något som präglar flera verk i vår bekymmersamma samtid. Problemet är bara att Ennis vältrar sig i krystade bibliska metaforer och långa monologer vilket definitivt inte bidrar till att dra åt tumskruvarna när det gäller handlingen utan snarare gör själva läsandet till en pina.

Att ondskan är övermäktig och har varit så länge i historien är ingen nyhet och har definitivt skildrats mycket och bättre än i A Walk Through Hell, till exempel i den lysande Gideon Falls av Jeff Lemire och Andrea Sorrentino. Även om känslan av meningslöshet är något som Ennis eftersträvar så hade jag ändå föredragit en slutprodukt med lite mer finess och uppfinningsrikedom…istället för bara meningslöshet.

Trackback-adress