När kattflickan anlände till slottet var hon väntad. Grevinnan hälsade henne välkommen, erbjöd henne att torka sina dyngsura kläder vid den öppna spisen och något att fukta strupen med. När grevinnan befriat kattflickan från hennes regnvåta kappa berättade hon varför hon kommit dit. Grevinnan förlät henne och sa att hon var långt ifrån den första. Sakta men säkert börjar kattflickan inse att det var dumt att träda in i grevinnans hem. Dumt att resa genom natten i det piskande regnet, hitta slottet och planera det hon tänkte göra. Men hon hade föreställt sig grevinnans hem så länge nu att det inte fanns någon återvändo…och hon kunde inte heller släppa tanken på vad som hänt med de andra som kommit före henne.

Emily Carroll är en mycket skicklig serieskapare som specialiserat sig på, och även prisbelönats för, härlig skräck, såsom Through the Woods (2014) som erhöll både en Eisner och en Ignatz Award. I hennes senaste verk When I Arrived at the Castle (2019, Koyama Press) har hon skapat en dark fantasy, späckad med gotisk skräck och erotiska inslag som för tankarna till Bram Stokers Dracula, systrarna Emily och Charlotte Brontës Wuthering Heights respektive Jane Eyre men även verk av Edgar Allan Poe och La Barbe-bleue (Blåskägg) ur Charles Peraults Gåsmors sagor (1697) från den tiden när sagor inte var för barn, utan vuxna.

En antropomorf kattflicka anländer till ett slott mitt i natten med syfte att döda dess ägare, grevinnan. Varför är en del av bokens stora mysterium men hon är definitivt inte den första för grevinnan är en livsfarlig vampyr som med sliskigt lock och pock samt milt men bestämt våld lurar flickan allt längre in till det mörka slottets hjärta – ett stort rum fyllt med flera röda dörrar som alla döljer mardrömslika sagor som får den stackars flickan att tvivla på sitt syfte och sitt förstånd.

When I Arrived at the Castle bygger mer på atmosfär än begriplig handling men det är verkligen ingen dålig atmosfär som Emily Carroll bygger upp. En viktig ingrediens i det hela är färgskalan (svart, vit och rött) men även hur Carroll skickligt växlar mellan olika bildlösningar på varje uppslag vilket gör anrättningen nervkittlande och härligt obehaglig. Ofta blir den också brutalt oväntad som i en nyckelhålsscen som var så läskig att jag nästan trillade av stolen av ren skräck.

Exakt vad som händer i When I Arrived at the Castle klarnar lite vid flera genomläsningar men när det gäller Carrolls illustrationer så är hon en sann mästare som vet exakt vilka strängar hon ska spela på.

Trackback-adress