Flera gånger har jag besökt sommarfestivalen Hansefest som äger rum i den lilla staden Anklam i den delen av Tyskland som mellan 1648 och 1815 tillhörde Svenska Pommern. Genom Anklam rinner floden Peene och under en vecka i augusti förvandlas området på norra och södra sidan av floden till en marknadsfest med musik, tivoli, kanottävling, uppträdanden och mycket korv och bröd i alla dess former. Eftersom jag brukar resa dit tillsammans med svenska musicerande ungdomar är det en fördel att jag behärskar det tyska språket och dessa språkkunskaper öppnade oväntat nog en port till den delen av den tyska historien som ingen, särskilt inte tyskarna själva, vill prata om. I ett samtal med en vaktmästare gled samtalet in på den ryska enklaven Kaliningrad och jag såg hur hans kropp liksom sjönk ihop för en millisekund och han fick något sorgligt i blicken: ”Du menar Königsberg. Min familj kom därifrån”. Vi lämnade raskt ämnet bägge två men detta korta ögonblick dröjde sig kvar och gjorde sig också påmint när jag läste Nora Krugs mycket läsvärda seriebok Heimat – Ett tyskt släktalbum som gavs ut av Norstedts 2019.

Efter kriget tvångsförflyttades miljoner tyskar från de östra områdena, såsom Ostpreussen och Schlesien, där tyskar bott sedan tidig medeltid. En systematisk etnisk rensning som ingen höjde på ögonbrynen åt med tanke på nazisternas brutala härjningar i Europa. Det nu enade Tyskland är återigen en tongivande stat i Europa men det är också ett land som sedan krigsslutet präglats av kollektiv skam och skuld men också en längtan och sökande efter identitet. Nazisternas Tredje rike orsakade inte bara ett andra världskrig med förföljelse av oliktänkande och systematisk utrotning av bland annat judar utan det skapade också ett gapande sår i den tyska folksjälen där man försöker dölja sitt ursprung eller glömma det som varit för att man helt enkelt skäms. Orden i det amerikanska krigsdepartementets utbildningsfilm Ert jobb i Tyskland från 1945 är talande: ”Det tyska folket är inte våra vänner. Hur ångerfulla de än verkar vara så kan de inte komma tillbaka till den civiliserade fållan bara genom att sträcka ut handen och säga ”Förlåt”. Ta inte den handen!”

Nora Krug föddes i den tyska staden Karlsruhe 1980 men är sedan flera år bosatt i Brooklyn, New York. Hon är (som hon själv uttrycker det) ironiskt nog gift med en judisk man från staden och när hon frågade sin far vad han tyckte om att bli svärfar till en judisk man så svarade han: ”inte riktigt gottgörelse, men ett sätt att förbättra relationen till judendomen.”

Skam och skuld är något som Nora Krug lärt sig leva med men också en längtan och sökande efter en identitet och ursprung. Alla försöker vi hitta oss själva i livet men hur ska man veta vem man är om man inte förstår var man kommer ifrån? När man aldrig fick lära sig i skolan vad som hände i deras hemstad under kriget, aldrig lära sig gamla folksånger eller texten till nationalsången.

Var hennes morfar Willi en medlöpare åt nazisterna? Vem var hennes farbror Franz-Karl som stupade i kriget 1944, familjens högt älskade son som skulle ärva gården? Hennes far, som föddes två år efter broderns död och även fick samma namn, har levt i skuggan av sin bror i hela sitt liv och broderns frånvaro har gjort att Nora knappt haft någon kontakt med hennes fars övriga släkt. Varför?

Alla dessa frågor om identitet och ursprung får sitt svar i Nora Krugs gripande och gedigna krönika över sin egen släkt och den tecknar också en minnesvärd bild av en nation och ett folk med en rik historia och stort kulturkapital som drabbats av kollektiv skuld och skam och som gjort sitt bästa för att glömma och gå vidare. Det historien lär oss är dock att segraren skriver den och att det aldrig är sunt att sopa saker under mattan men i fallet med Tyskland och Andra världskriget så är det ett nationellt själsligt trauma som det kommer att ta flera generationer att greppa och Nora Krugs bok är ett stort och välkommet steg i rätt riktning.

Med hjälp av foton, intervjuer, journaler, brev, med mera kommer Nora allt närmare sanningen och hon blandar även in egna illustrationer och hjärtskärande ”tyska saker” som är en del av hennes vardag. Hon kallar dessa inslag för ”Ur en hemlängtande emigrants anteckningsbok” och det är alltifrån Hansaplast, Gallseife, der Uhu till tyskarnas passionerade dyrkan av skog och bröd. Heimat – Ett tyskt släktalbum är en mycket imponerande bok som tar sin tid att läsa men som lämnar ett bestående avtryck. Hatten av för Norstedts och översättaren Karin Andrae som gett oss en av 2019 års bästa till svenska översatta serieböcker och som jag varmt rekommenderar.

Trackback-adress