Liv Strömquist är utan tvekan en av Sveriges mest kända och tongivande serieskapare, detta märks speciellt i dessa dagar när hennes senaste seriebok Den rödaste rosen slår ut just kommit ut och recenseras av i stort sett alla svenska dagstidningar, Strömquist intervjuas i radio och TV och till och med får en egen aftonföreställning på Malmö Opera som inledning på hennes lanseringsturné av boken. Strömquist är en briljant satiriker som passionerat dissekerar olika maktstrukturer i samhället men det som slår mig mest när jag läser hennes Urhunden-nominerade bok Einsteins nya fru (2018) är hennes underbara komiska timing och att hon dessutom är en folkbildare av rang.

Einsteins nya fru är ett samlingsverk som innehåller en omarbetning av hennes tredje seriebok Einsteins fru (2008), delar ur Ja Till Liv (2011), några av bilderna från Strömquists utställning i Slussens tunnelbana samt helt nya serier om ännu fler av historiens värsta pojkvänner.

När jag för några år sedan bestämde mig för att läsa alla verk i Urhunden-prisets nomineringslista öppnade det många nya dörrar för mig eftersom flera av serierna rörde sig i en genre som jag vanligtvis är helt ointresserad av. Min comfort zone har alltid varit fantastik i alla dess former och jag vill inte säga att jag undvikit socialrealistiska- eller självbiografiska serier men inte har det blivit många genom åren. Min ständiga hunger efter nya serier, och framförallt då svenska, har dock givit mig nya kostvanor och Einsteins nya fru tillhör definitivt de lyxigare anrättningarna.

Om man, precis som jag, inte har läst några tidigare verk av Strömquist så får man en perfekt inkörsport i Einsteins nya fru. Bland annat bjuds det på vedervärdiga sanningar om värdelösa pojkvänner genom världshistorien (bland annat Karl Marx, Edvard Munch, Pablo Picasso, Percy Shelley, Phil Spector och Albert Einstein samt bubblarna Elvis Presley och Josef Stalin), bögdjur och impopulära djur-liknelser, att alla barn är konservativ höger, tröttsamma typer (som Föreläsningsfarfar, Den historielösa karriärkvinnan och Entreprenören) samt Håkan Juholt som manlig förebild och allt levereras med härlig sarkasm och gott om härliga skratt som allt som oftast fastnar i halsen.

När det gäller den ständiga kampen att skildra kvinnorna i världshistorien lika mycket som männen är Strömquist i sitt esse och framförallt gillar jag att hon lyfter fram de urgamla matriarkala religionerna som existerade innan de monoteistiska och patriarkala religionerna tog över samt serien om den amerikanska feministen Voltairine de Cleyre, känd för sin kritik av kapitalism, staten, giftermål och religionens makt över sexualiteten och kvinnors liv.

Trackback-adress