Rousseau vaknar upp på ett sjukhus där han upptäcker att hela hans kropp är täckt av bandage och att han inte minns hur han hamnade där eller vem han egentligen är. Hundpoliserna säger att han överlevde ett bombattentat utfört av de fruktade terroristkatterna och man har fastställt hans identitet och att han själv är hund utifrån plånboken som låg vid hans kropp. Efter ett kort förhör låter de honom gå med litet pengar på fickan och nyckeln till en lägenhet som han inte har något minne av och på vägen dit upptäcker han att han befinner sig i en stad full av hat.

”Alla spionerar på varandra. Din granne är din fiende. Väggarna har inte bara öron, de har hemliga ögon också. En buss kör förbi. Bussen är proppfull med hundpoliser och med kattfångar. Ledsna ansikten, pressade mot fönstren, vädjande. I mitt pinfärska minne lär denna bild fastna för alltid.”

I januari 2019 blev jag glatt överraskad att Epix gett ut tre helt nya serieböcker: Skim av Mariko och Jillian Tamaki, Lånat kön av Chloé Cruchaudet och Det tomma minnets land som recenseras här. Den senare är en seriebok i stort format författad av belgaren Carl Norac och vansinnigt snyggt illustrerad av kanadensaren Stéphane Poulin som arbetat fem år med bilderna till Det tomma minnets land. Den svenska utgåvan är utsökt formgiven av Nicolas Krizan och Horst Schröder själv står för översättningen. Originalutgåvan, Au pays de la mémoire blanche, gavs ut 2011 med stöd av Amnesty International och skildrar ett totalitärt samhälle styrt av antropomorfa hundar som stämplar oliktänkande och oppositionella, oftast antropomorfa katter, som terrorister och dissidenter.

Rousseau med sitt förlorade minne ser på sin omgivning med nya friska ögon. Han ser galenskapen, förtrycket och våldet och kan till slut inte låta bli att reagera och hans handlade blir gnistan till en revolt som kanske får ett lyckligt slut. ”Imorgon ska jag befria den här världen eller dö med den!” lovar han.

Problemet med Det tomma minnets land är inte intentionen att skildra kampen mot totalitärt förtryck i ny skrud – jag älskar dylika metaforer eller rentav fabler med antropomorfa djur, som i till exempel Djurfarmen (satir över stalinismen), Blacksad (hårdkokt noir) eller Wild’s End (blandning av Det susar i säven och Världarnas krig). Inte heller är det att boken spränger gränserna när det gäller själva formatet för ena sekunden är den en illustrerad roman för att i nästa stund förvandlas till en briljant ordlös serie och Poulins bilder är inget annat än utsökt fulländade. Det som drar ned betyget är istället en totalt onödig och flummig symbolik med övernaturliga krafter, enhörningar och auror och Norac trasslar även in sig i ett begrepp att dagdrömmar är förbjudna i denna värld och straffas med döden. Om boken koncentrerat sig på att ”Rousseau” ser världen för vad den egentligen är och därigenom startar en revolution hade den fått en femma rakt av men som det är nu tar Norac i för mycket och lyckas istället, tyvärr, skjuta över målet.

Summa summarum så är Det tomma minnets land en fantastisk, men märklig, seriebok/illustrerad roman som inte lämnar någon likgiltig men som tyngs ner av onödig symbolik och övernaturligheter.

Trackback-adress