Utomjordiska trämonster terroriserar omgivningen men tillsammans med Julbocken och Moș Gerilă lyckas Klaus avstyra hotet…för den här gången. Deras vänner på månen var de första som fick ta smällen efter att ha skickat ett nödanrop om en fruktansvärd komet i skyn. Näst på tur var Animatropolis på Saturnus måne Titan där det verkar som att den Kosmiska klockan har stannat och kontakten med planeten Mars är helt bruten. Julbocken anar att dessa illavarslande händelser har att göra med en komet som återkommer vart 1500:e år och i vars spår följer död och förintelse. Sist den passerade kostade den Asarnas mäktiga gudakrigare livet i en batalj som levt vidare som legenden om Ragnarök och frågan är nu hur Klaus och hans vänner ska kunna stoppa den kommande undergången. Klaus får dock oväntad hjälp av en levande samt djupt olycklig snögubbe vid namn Sam som, trots att han inte minns klart, anar att han en gång i tiden var en hemsk människa. Klaus lugnar honom med att berätta att den största kraften han fick från Norrskensfolket var kunna avgöra om någon är dum eller snäll och dessutom förtjänar alla en andra chans…eller hur?

Varje jul sedan 2016 har Grant Morrison och Dan Mora försäkrat sig om att sprida julens budskap inslaget i ett härligt actionäventyr och kryddat med en stor portion superhjältenostalgi. Efter originalserien Klaus om tomtens ursprung som bara herrarna Morrison och Mora kunnat koka ihop följde Klaus and the Witch of Winter samt Klaus and the Crisis in Xmasville och julen 2018 var det så dags för Klaus and the Crying Snowman som är det galnaste äventyret hittills men som ändå lyckas leverera den perfekta julkänslan.

Till att börja med hängde jag inte alls med i svängarna, fast jag är ett stort fan av själva serien, eftersom det mesta sker i ett rasande tempo och den ende som verkar veta vad som försiggår är Morrison själv, men ganska snart växer en historia fram om en man som förlorat allt på grund av sin egen själviskhet fram och budskapet om att alla är värda en andra chans. Morrison öser periodvis på med allt han har, som Fenrisulven och Midgårdsormen som utomjordiska varelser, flygande säckpipor (?!) och ett Deus ex machina-liknande tidshopp, men det positiva är att ingenting är förutsägbart och hela anrättningen landar tryggt och säkert på bägge fötterna.

Precis som i de andra julspecialarna är jag mycket intresserad av det som nämns i förbifarten i detta ständigt växande världsbygge, framförallt inbördeskriget på Månen (som nämnts enda sedan Klaus and the Witch of Winter men som aldrig utforskats i sin helhet) och så Klaus eget Justice League-team av olika jultomtar från världens alla hörn (som här skymtar förbi i periferin) och även om Klaus and the Crying Snowman är ett tillfredställande och läsvärt äventyr så hade det inte skadat om sidantalet varit något större eller om julspecialen delats upp i en miniserie.

Dan Mora är seriens stora stjärna som till fullo behärskar både briljant svulstiga actionscener och intimt kammarspel och framförallt gillar jag öppnings- och slutscenen som blandar kyla och värme i ett perfekt gryningsljus. Om du fortfarande saknar förra julen, längtar till nästa eller bara vill läsa en härlig julsaga som inte liknar något annat så kan jag inte nog rekommendera hela serien om Klaus…och snälla Grant Morrison: nästa gång måste det handla om ”Lunar Civil War”.

Trackback-adress