1948 publicerade den brittiske poeten Robert Graves sitt verk The White Goddess: a Historical Grammar – ett verk som bland annat inspirerade Bob Dylan, feministiska teologer på 1970-talet och nyreligiösa strömningar som neopaganismen och wicca. I The White Goddess lanserar Graves sina tankar om poesins psykologiska och mytologiska ursprung och trippelgudinnan (”Birth, Love and Death” eller ”Maiden, Mother and Crone”) som en kvinnlig musa för all poesi, ja, rent av en förutsättning för poesin överhuvudtaget. Andra teman i boken är också tanken om att den första gudomen i europeisk historia var en matriarkal religion där mänskligheten var hel och lycklig – innan männen tog över och förstörde alltihop. Vad få vet är att Robert Graves fick inspirationen till boken av en alldeles egen musa, nämligen Anna White som han träffade 1944. Hennes berättelser om de första gudarna, hennes drömmar om evigt liv, offrandet av tolv utvalda gudar med 90 års mellanrum för att uppfylla denna profetia samt hennes rädsla för mörkret inte var några sagor för hon har spelat detta spel i över 6000 år. Hon är egentligen gudinnan Minerva…eller Ananke?! Välj själv.

Ni som läst inledningen på denna recension av The Wicked+The Divine, Vol. 7 undrar förmodligen vad som hänt i serien (eller med recensenten för den delen) men denna underbara episod och alternativa historieskrivning från de första tre sidorna av The Wicked+The Divine #38 öppnade en hel värld för mig. För det första har vi metainslaget där man kan se Kieron Gillens inspiration till serien och att cirkeln sluts då Minerva/Ananke inspirerar Robert Graves och sedan får vi äntligen en flashback som utspelas mellan gudarnas regelbundna återfödelse.

För er som fortfarande är förvirrade så började allt för 6000 år sedan (The Wicked+The Divine #34) då Ananke kom på hur hon skulle få evigt liv: genom att skapa tolv gudar i mänsklig gestalt som sedan skulle offras efter två år så att cykeln kunde återupprepas 90 år senare. Tillsammans med sin syster, modern, kom Ananke överens om reglerna för detta förfarande där Minerva och Ananke – eller jungfrun och den gamla- är en och samma person, det vill säga att Minerva är det enda guden som överlever tvåårsperioden och därefter vandrar runt på Jorden som Ananke. Modern fick också bidra med spelreglerna för Persephone är hennes Gud och hon sätter dessutom griller i sin systers huvud, innan hon dör för hennes hand, med en profetia som kan betyda slutet för Minerva/Anankes eviga liv.

Ju mer jag grottat ner mig i The Wicked+The Divine desto mer fascinerande och inspirerande är denna serie i mina ögon och framförallt gillar jag att alla bitar äntligen faller på plats lagom till seriens avslutning som är i full gång just nu. Sjunde volymen innehåller flera minnesvärda flashbackscener som dessutom är rätt så djärva och bygger på att seriens fans inte tröttnar på Gillen och Jamie McKelvies påhitt. Till exempel i The Wicked+The Divine #36 där vi i 65 bildrutor får följa alla gånger Ananke lyckats, eller misslyckats, med att döda Persephone eller The Wicked+The Divine #37 där Minerva år 3127 f.v.t beslutar sig för att genomföra ceremonin genom att offra sitt eget liv vilket resulterar i 90 år (och 90 svarta bildrutor) i mörker innan hon vaknar upp på en strand på Kreta och dyrt och heligt lovar: ”Never again”.

Nu innehåller dock seriens sjunde volym inte bara massa matnyttiga flashbackscener utan dramat rullar på för fullt i vår tids London. Wodens riktiga identitet är avslöjad, nornorna är fångar, Baal visar ett mörkare jag, The Morrigans svartsjuka drabbar, och räddar, hennes älskade Baphomet och Persephone bär på en hemlighet som ger den 6000 år gamla Minerva/Ananke en smärre existensiell kris.

Hur det går i den avslutande volymen har jag ingen aning om men Kieron Gillen brukar vara skicklig när det gäller att leverera en bra avslutning så jag håller tummarna och förbereder mig redan för abstinensen som lär följa när serien verkligen är slut.

Trackback-adress