Mark Russell har tidigare visat att han är bländande satiriker när det gäller vår samtid, skildrad genom olika filter som framtiden i den mycket saknade titeln Prez (en reboot av det kortlivade 70-talsserien med samma namn som den här gången handlar om tonåringen Beth Ross som oväntat vinner det amerikanska presidentvalet 2036) eller stenåldern i Hanna-Barberas The Flintstones. I en av förra årets mest hyllade titlar är vi åter tillbaka i Hanna-Barberas universum där vi får följa den rosa puman Snagglepuss, mest känd för sitt primadonnaliknande manér, stora teaterdrömmar och repliker som ”Heavens to Murgatroyd!” och ”Exit, stage left!” som även gett namn åt serien.

Exit Stage Left!: The Snagglepuss Chronicles är dock så långt ifrån en mysig lördagscartoon man kan tänka sig för handlingen utspelas under 1950-talets ökända ”Red Scare”-epok i amerikansk historia, där rädslan för kommunisterna och ett slutgiltigt atomkrig urartade till en häxjakt på kommunister och oliktänkande i det amerikanska samhället, bäst symboliserat av HUAC (House Un-American Activities Committee) som genomförde förhör med misstänkta kommunistsympatisörer som ofta svartlistades vare sig de var skyldiga eller inte. Seriens huvudperson är här en pjäsförfattare från Missouri som tagit New Yorks teaterscener med storm med sina provokativa pjäser om mänskliga relationer och likheten med verklighetens Tennesse Williams (författaren till både Linje lusta och Katt på hett plåttak och ursprungligen också från Missouri) är ingen slump för Snagglepuss är officiellt lyckligt gift med skådespelerskan Lila Lion medan han i själva verket är gay och lever med sin pojkvän Pablo som flytt Batistas brutala diktatur på Kuba.

När Snagglepuss barndomsvän Huckleberry Hound riskerar att svartlistas erbjuder senatens åklagare Gigi Allen honom en chans att rentvå både sitt eget och Huckleberrys namn men Snagglepuss tänker inte leva i rädsla eller skam för den han är. ”To live in shame is to wear a mask. Eventually, we become the mask that we have chosen. There is no greater tragedy in life than to die a stranger to yourself”.

Precis som Arthur Millers pjäs The Crucible, om häxprocesserna i Salem 1692-93, var en allegori över McCarthy-erans häxjakt på kommunister så är det lätt att se Mark Russells serie om Snagglepuss kamp för konsten och sina vänner som en metafor för dagens alltmer polariserade samhälle, något som sker med stor finess och mycket humor till att börja med men ju hårdare tumskruvarna dras åt desto mer brinnande och dräpande blir Snagglepuss patos när det gäller att stå upp för självklarheter som att få älska vem man vill och att få spegla sin samtid som han vill. Anslaget är betydligt mörkare och allvarligare än i både Prez och The Flintstones plus att hela anrättningen kryddats med verkliga händelser som paret Julius och Ethel Rosenbergs avrättning som spioner, den välkända gaybaren The Stonewall Inn, rädslan för vätebomben eller mötet mellan Richard Nixon och Nikita Chrusjtjov. Vidare får vi även träffa dramatikern Lillian Hellman (som grillades hårt av HUAC), se Clint Eastwoods första trevande steg som skådespelare innan Snagglepuss föreslår att han ska satsa på att bli TV-skådis samt följa triangeldramat mellan ovan nämnda Arthur Miller, hans blivande hustru Marilyn Monroe och hennes dåvarande make, baseballstjärnan Joe DiMaggio.

I denna exposé över det turbulenta 50-talet i amerikansk historia spelar Snagglepuss barndomsvän Huckleberry Hound (i serien baserad på romanförfattaren och nobelpristagaren William Faulkner som också härstammade från Missouri, precis som Tennesse Williams) som lämnat fru och barn och försöker hitta sig själv bland New Yorks homosexuella, där han bland annat blir störtkär i konstapel Quick Draw McGraw (ytterligare en känd karaktär från Hanna-Barberas värld). Den svårmodige Huckleberry Hound upptäcker dock snart att livet i New York inte blir någon dans på rosor och hans resa och livsöde är djupt hjärtskärande.

Serien avslutas år 1959 som också markerar det första framträdandet av den Snagglepuss vi känner från Hanna-Barberas dagar och denna sköna metaavslutning binder ihop säcken på ett bitterljuvt men tänkvärt sätt.

Överlag har jag bara lovord för Exit Stage Left!: The Snagglepuss Chronicles som jag anser är det bästa jag läst av Mark Russell, framförallt det stora dramat i dramat som främst manifesteras av Snagglepuss dräpande roliga repliker. En av de bästa scenerna är som hämtat ur ett klassiskt drama och skildrar ett nostalgiskt möte mellan Snagglepuss och poeten och satirikern Dorothy Parker som bubblar av intensitet, sarkasm och vemod och hela serien kan egentligen sammanfattas med William Shakespeares odödliga replik från As You Like It: ”All the world’s a stage and all the men and women are merely players”

Det som drar ner betyget en aning är dock det visuella för valet av Mike Feehan, som tecknar i en realistisk stil, gör att alla antropomorfa karaktärer som saknar klädesplagg från midjan och neråt ser besvärligt konstiga ut. Om serien istället tecknats av Howard Porter, som tecknat inledningen från Suicide Squad/Banana Splits Special #1 hade allt varit frid och fröjd i mina ögon, eftersom hans stil är mer cartoony, men jag förmodar att det är en smaksak.

Exit Stage Left!: The Snagglepuss Chronicles är hur som helst en av DC:s bästa miniserier på länge och bevisar att Mark Russell är en författare att räkna med och det ska bli spännande att se vad han har att bjuda på i kommande Wonder Twins från DC, nya Red Sonja från Dynamite och framförallt hans egna serie Second Coming från Vertigo där självaste Jesus går i skola hos superhjälten Sun-Man och eftersom Russell slog igenom med serien God is Disappointed in You, en vanvördig (men dock inte hädisk), kondenserad återberättelse av Bibeln, så förstår ni bättre varför jag verkligen ser fram emot den sistnämnda serien.

Trackback-adress