”There are two people in every mirror. There’s the one you can see and there’s the other one. The one you don’t want to.”

Detective Mayes är mycket bekymrad. Ett meningslöst rån på en lokal bensinmack resulterar i mordet på tre personer, kassören, en tolvårig flicka och en okänd vandrare. Men det är inte allt. Bårhuset demoleras fullständigt och kroppen efter den okände vandraren försvinner spårlöst och någon timme senare upptäcker ordningsmakten att någon gått hårt åt det lokala motorcykelgänget som är kända för sin beskyddarverksamhet och att handla med droger. Gänget kom undan med hjärnskakningar och frakturer men något hade verkligen skrämt brallorna av dem…men en annan person kom inte lika lindrigt undan. I en krater på sjukhusets parkeringsplats, som om en meteor landat på honom, hittade man en man som aldrig mer kommer att kunna gå igen och bredvid honom mordvapnet från bensinmacken. Identiteten på den som gav sig på gänget är officiellt okänd men i förtroende meddelar Mayes journalisten McGee att han var mycket stor…och grön.

Sedan barnsben har den otrolige Hulk (jag vägrar bestämt att kalla honom ”Hulken”) varit en av mina favoritkaraktärer hos Marvel Comics. Framförallt gillar jag 70- och 80-talets Hulk-serier där Bruce Banner och hans gammagröna alter ego är på ständig vandring och råkar ut för diverse häpnadsväckande äventyr, träffar vänliga själar eller lömska supervarelser, fightas mot general Thaddeus ”Thunderbolt” Ross och hans Hulkbusters, och så vidare. Från den här eran har vi tecknare som Herb Trimpe och så naturligtvis min favorit Sal Buscema, manusförfattare som Steve Engelhart, Len Wein, Roger Stern och så min favoritförfattare när det gäller Hulk: Bill Mantlo. Inte så sällan bygger dessa fristående nummer på omgivningens rädsla för Hulk när det enda han egentligen vill är att få vara ifred och själva konceptet är outtömligt och hade kunnat användas hur länge som helst.

Jag har också haft stor glädje av senare alster av John Byrne, Peter David och Greg Pak där min smaragdgröne vän genomgått många förvandlingar men när Banner beslutade sig för att begå självmord genom att låta Hawkeye skjuta honom i huvudet med en pil under Civil War II genomgick jag en mindre själskris som hulkälskare. Katastrofen blev senare total när Amadeus Cho blev The Totally Awesome Hulk, ett koncept som jag tycker missade målet totalt och till och med fick mig att helt sluta läsa serien, naturligtvis med förvissningen om Banners oundvikliga återkomst.

När nu Al Ewing och Joe Bennett tar sig an karaktären går man tillbaks till rötterna, till och med så långt tillbaka som den ursprungliga Hulk från 1962, skapad av Stan Lee och Jack Kirby där Steve Ditko även hoppade in på slutet, där Banner spärrade in sig i ett underjordiskt skyddsrum varje kväll för att förhindra att hans gammagröna alter ego skulle löpa amok. Denna ursprungliga version av Hulk var dessutom betydligt listigare och mer beräknande än den versionen där han beter sig som ett missförstått barn i förskoleåldern samt att Ewing leker med den dynamiska dikotomin från omslaget på det allra första numret av Hulk: ”Är han en människa eller ett monster? Eller, är han både och?”

Seriens nya härliga twist är att Banner aldrig kan bli fri från sin förbannelse för även om han skulle tagas av daga (vilket händer några gånger i serien) så är hans Hulkpersona praktiskt tagit odödlig och dessutom är Hulk mer skoningslös, skräckinjagande och brutal än någonsin – och jag älskar det!

Det finns en övergripande handling, som har med gammastrålning att göra samt en gammal antagonist som till och med Hulk fruktar, men annars är vi tillbaka till Banner/Hulk som en vagabond eller tidsinställd bomb som vandrar från stad till stad och skipar rättvisa på sitt alldeles egna vis och som är oväntat brutal när det gäller verkställandet, exempelvis blir en levande begravd utan armar och ben (okej, han förtjänade det faktiskt) och en annan bryter vartenda ben i kroppen och hamnar i permanent koma. Hulk levererar också underbara oneliners som får hans motståndare att önska att de aldrig blivit födda, som till exempel: ”Ever since you pulled that trigger…you’ve been lying to yourself. And I can smell a liar.”

I den nya serien introduceras den nya karaktären Jacqueline McGee som är en journalist som jagar det stora scoopet men vi får också stifta bekantskap med kända Marvelkaraktärer som tidigare fightats mot min smaragdgröne vän, nämligen Walter Langkowski, mer känd som den lurviga kanadensiska superhjälten Sasquatsch. På det hela taget är jag sjukt imponerad över vad Al Ewing och Joe Bennett åstadkommit med min favoritkaraktär och jag tänker till och med sträcka mig så långt som att jämföra The Immortal Hulk med andra lysande moderna tolkningar av gamla karaktärer ur förlagets gedigna bakkatalog, som Daredevil av Brian Michael Bendis och Alex Maleev; Moon Knight av Warren Ellis, Declan Shalvey och Jordie Bellaire; Hawkeye av Matt Fraction och David Aja eller The Vision av Tom King och Gabriel Hernandez Walta. Rekommenderas varmt till alla Hulkofiler och andra älskare av riktigt bra Marvel.

Trackback-adress