Kungen är död! Länge leve kungen! Lady ”Poppy” Poppena, illegitim dotter och enda barn till nyligen avlidne kung Verato, har en enda önskan: att få göra vad hon vill och lämna livet vid Harbenys hov. Änkedrottningen erbjuder henne ett hem men helst av allt vill Poppy resa till Mribesh där hennes mor Amena, som tidigare var stjärntydare åt kung Verato, lever sitt liv. Men när den nye kungen förvägrar henne att lämna hovet blir hon snart mot sin vilja en maktbricka i ett politiskt spel, fullt av intriger och ränksmideri. Inte blir hennes situation lättare när hon vid flera tillfällen utsetts för mordförsök av maskerade lönnmördare men som tur är har Poppy sin trogne livvakt Cyrenic vid sin sida. Hennes sömnlöse riddare har svurit trohetseden att aldrig för ett ögonblick lämna henne utan uppsikt men efter tre år som ”sömnlös” börjar hans tankar vandra och han har allt svårare att skilja verklighet från dröm. Poppy och Cyrenic försöker desperat navigera rätt i hovlivets lömska vatten…och det blir allt mer tydligt att de verkligen behöver varandra.

Sarah Vaughn har jag tidigare stiftat bekantskap med som medförfattare till den mycket läsvärda romantiska robotserien Alex+Ada (tillsammans med Jonathan Luna) och serieskaparen Leila del Duca har bland annat illustrerat Shutter och även författat serieboken Afar. Vaughn och del Duca har tillsammans skapat den romantiska fantasyberättelsen Sleepless som bjuder på lömska hovintriger i rennäsansmiljö där vi bland annat får stifta bekantskap med den urgamla riddarorden av elitkrigare där alla medlemmar svär en trohetsed att aldrig sova.

När jag började läsa Sleepless trodde jag att den skulle vara full av magi men livet vid Harbenys hov innehåller endast små rester av urgammal magi. Jag trodde att det var magi som var hemligheten bakom de sömnlösa riddarnas uthållighet men den här serien är betydligt grymmare för dessa stackars satar. Det är bara ren viljestyrka som hindrar riddarna från att falla i sömn och alla är märkbart påverkade med mycket mörka ringar under ögonen. Dessutom är alla riddarna medvetna om vilka risker det innebär att aldrig få krypa till kojs, som till exempel vanföreställningar, höra röster i huvudet, galenskap eller det komaliknande tillstånd som kan drabba en utan förvarning och som de kallar ”sömnen intill döden”.

En annan sak som slog mig med häpnad var världens pragmatiska syn på familjebildning. Det är uppenbart för alla att Poppy är frukten av kungens snedsteg i sängkammaren men likafullt älskar änkedrottningen henne som en egen dotter och kärleken är ömsesidig för även om Poppy saknar sin mor på andra sidan havet så ser hon änkedrottningen som en självklar extramamma.

I övrigt bjuder inte Sleepless på några större överraskningar. Poppy tvingas vara sällskapsdam åt den nya tronföljaren, prinsessan Rellen, som trots inledande misstänksamhet visar sig ha ett gott hjärta. Vidare har vi prinsessan Rellens kusin Lord Heller som är en osympatisk bortskämd skälm som uppenbart fått en plats i berättelsen för att vi ska tycka illa om honom medan vi ska lägga huvudet på sne och himla med ögonen åt Poppys charmerande husdjur Bini.

Del Ducas teckningsstil är sparsmakad och lite tråkig och funkar bäst när det inte är så mycket action, vilket det för den delen inte är så gott om, och hela anrättningen kryddas med blommor i marginalerna, speciellt vallmo som ska syfta på Lady Poppenas smeknamn, när det hettar till mellan prinsessan som aldrig kan bli kunglig och hennes trogna livvakt och följeslagare. När det gäller det romantiska så är det mest ett höviskt och tillbakahållet sådant och precis när temperaturen börjar stiga till brännpunkten är volymen avslutad, vilket gör att jag nog kommer att plocka upp fortsättningen.

När det gäller fantasygenren spelar Sleepless i gärdsgårdsserien jämfört med pågående mästerverk som Monstress och Isola för både världsbygget, intrigerna, dialogen och karaktärerna är rätt så mediokra och avsaknaden av magi gör inte saken bättre. Det är ganska talande att det fina extramaterialet, med asgrymma illustrationer av bland andra Jen Bartel, Emi Lenox och Amy Reeder, gav större utdelning än själva berättelsen. Dynamiken mellan Poppy och Cyrenic är den stora behållningen och med tanke på avslutningen av första volymen så kommer jag nog läsa fortsättningen, även om mina förväntningar är lågt ställda.

Trackback-adress