Lucy Weber – dotter till Black Hammer, Spiral Citys mäktigaste hjälte – gav aldrig upp hoppet om att hitta sin far och alla de andra superhjältarna som mystiskt försvann efter att ha besegrat den gudalika kosmiska despoten Anti-God för tio år sedan. Hennes jobb som grävande reporter samt starka envishet och målmedvetenhet leder henne slutligen på rätt spår men när hon äntligen hittar hjältarna i den gudsförgätna hålan Rockwood glömmer hon plötsligt bort hur hon hittade dem och hur hon kom dit. Lucy ger sig dock inte i första taget utan fortsätter sina efterforskningar och när hon slutligen får tag i pappans hammare förvandlas hon till den nya reinkarnationen av Black Hammer och meddelar att hon minns allt och hur de kan komma hem igen…bara för att plötsligt försvinna i tomma intet.

Efter den rysligt spännande avslutningen på Black Hammer, Vol. 2 var mina förväntningar på Jeff Lemire och Dean Ormstons fabulösa serie ännu mer på topp än någonsin och jag blev bara ännu mer sugen efter att ha läst den mycket fina spin off-serien Doctor Star & The Kingdom of Lost Tomorrows. Efter att ha läst Black Hammer, Vol. 3: Age of Doom (i lösnummer, kommer ut i trade i januari 2019) måste jag tyvärr meddela att jag känner mig snuvad på konfekten och att originalserien tyvärr tappat den glöd, nerv och unika röst som gjorde den till en av de bästa serier jag läst på mycket länge.

Det stora problemet med volym tre är att Lemire avslöjar alla seriens stora mysterium – var hjältarna egentligen befinner sig och varför – utan pardon och det enda spännande som finns kvar är vad hjältarna, och läsarna, ska göra med den informationen. Dessutom är mycket av handlingen repetitiv eller går i cirklar och Dean Ormstons vanligtvis underbara illustrationer känns bitvis mycket hafsiga. Det stora mysteriet om hjältarnas ofrivilliga omlokalisering var en av seriens grundstenar och när den nu är borta återstår den briljanta dynamiken mellan hjältarna och hyllningen till både superhjälteserier och annat grafiskt berättande ur arkiven men även den varan är det ont om i tredje volymen.

Volym tre är bäst i de få ögonblick då Lemire lättar på förlåten och låter oss stirra ner i hjältarnas själar, med brustna drömmar, förlorad kärlek, svek och ångest. Speciellt gäller det Abraham Slam som funnit den stora kärleken i Tammy (han avslöjar till och med i en oförglömlig scen sin hemliga identitet) och dessutom verkar hennes sjukt svartsjuke exman ha drabbats av en mystiskt positiv personlighetsförändring. Även Barbalien finner lyckan och kärleken som han så länge längtat efter i prästen Quinn i Rockwood och både Abraham och Barbalien ställer sig den självklara frågan: när de äntligen är så nära att få komma hem, varför går livet i Rockwood plötsligt deras väg?

Mycket av handlingen trampar som sagt vatten eller går på autopilot och framförallt gillar jag inte de första numren där Lucy Weber vandrar runt i någon slags bisarrt hus för olika historier (en mystisk bar för gastar och monster, Helvetet, drömmarnas värld och till och med en titt in i Lemires egen serie Sweet Tooth) som mest känns krystat, förutsägbart och ett sätt att förhala handlingens förlopp.

Jeff Lemires lägstanivå brukar vara mycket högre än så här och nu står mitt hopp till att han rycker upp sig med fortsättningen eller att den andra pågående spin off-serien Quantum Age håller samma höga nivå som Doctor Star & The Kingdom of Lost Tomorrows. Med tanke på att Legendary Entertainment planerar att göra en TV-serie av Black Hammer så hoppas jag verkligen inte att Lemire tappat stinget utan fortsätter leverera seriemagi som bara han kan.

Trackback-adress