”Pappa gråter. Kotten tror att det är för att han älskar oss så mycket. Det kanske stämmer. Men mellan dig, mig och busschauffören behöver man inte vara rymdforskare för att förstå varför pappa gråter. Det beror mest, framför allt, på vinet.”

Så börjar serieboken Louis och demonerna (Louis Parmi Les Spectres) skapad av kanadensarna Fanny Britt och Isabelle Arsenault. Deras första samarbete var Jane, räven och jag som fick högsta betyg i min recension och trenden fortsätter med Louis och demonerna som är ännu bättre och finns dessutom, precis som deras tidigare bok, även utgiven på svenska i en mycket snygg utgåva från Sanatorium Förlag.

Här får vi följa den unge gossen Louis och hans lillebror, som kallas Kotten, och deras komplicerade familjeförhållande med en alkoholiserad far och en bekymrad och orolig mor. Modern har flyttat till storstaden medan fadern bor kvar i deras fina hus på landet och bokens berättare är den vemodige Louis som sakta men säkert börjar lära sig mer om vuxenlivet, främst genom att läsa av faderns löften om guld och gröna skogar (när han är nykter) eller när han gråter och sjunger James Brown-låtar (när alkoholen tagit slut). Hans inte lika känslosamma mor visar upp en annan bild av världen med talande tystnad, uppdragna axlar eller gråtmilda ögon medan den sorglöse och oskuldsfulle Kotten försöker pigga upp tillvaron med ännu mer James Brown-låtar och alldeles för mycket frågor. Det Louis önskar sig allra mest är dock mod. Mod att försvara och beskydda sin familj men framför allt mod att prata med sitt livs kärlek: Billie. Hon som inte pratar så mycket men när hon väl pratar lyser allt upp. Hon som försvarar andragluttarna från mobbarna. Hon som läser böcker om science fiction, äventyr och biografier om band som Louis bara känner igen från pappans vinylsamling och som varje dag sätter sig på sin kolsvarta cykel och ensam cyklar norrut, mot floden.

Louis och demonerna är en alldeles häpnadsväckande bra bok som lämpar sig bäst för barn i 10-14-årsåldern men går alldeles utmärkt att läsa även för vuxna. Det som imponerar mest är Britts utmärkta prosa som liknar poetisk lyrik och Isabelles fantastiska illustrationer som bjuder på minimalistisk fulländning. Med perfekt timing och mycken lyhördhet fångar Britt Louis upplevelser av tillvaron i målande beskrivningar som känns genuint äkta och välbekanta, framför allt när lukter och ljud frammanar känslointryck (”Mamma bakade kakor som luktade gott av smör och ro” eller  ”Mamma som tänder nattdukslampan. Det ljudet skulle jag känna igen när och var som helst – ljudet av mamma som inte kan sova på natten.”) vilket jag känner igen från min egen barndom.

Isabelle använder sig, precis som i Jane, räven och jag, av en begränsad färgpalett där de färggladare inslagen i den gråa vardagen alltid är förknippad med en känsla, antingen blått (vemodiga minnen från tiden innan pappan började dricka) eller gult (hopp, lycka och, framför allt, kärlek). Med extremt små medel visar Isabelle också att hon är mästare när det gäller kroppshållning, ögonkast och ansiktsuttryck som fångar känslor och uttryck perfekt.

Louis och demonerna är den bästa svenska seriebok jag läst i år och jag vill särskilt lyfta fram den fina utgåvan från Sanatorium Förlag. Inte nog med att förlaget alltid lyckas leverera böcker i världsklass när det gäller formgivning (Elin Svahns översättning och Jens Anderssons textning är fabulöst bra) så har de också en perfekt näsa när det gäller att hitta de bästa guldkornen ur den internationella seriekatalogen. Rekommenderas varmt!!!

Trackback-adress