Trots att bluesmusikern Robert Johnson bara blev 27 år gammal och aldrig blev riktigt känd under sin livstid så har hans namn gått till historien som en av de största influenserna för flera senare generationer av rockmusiker, som exempelvis Rolling Stones, Eric Clapton och Led Zeppelin, med låtar som Come on in My Kitchen, Cross Road Blues, Sweet Home Chicago, Hellhound on My Trail och Love in Vain. Den sistnämnda låten är också titeln på en poetisk, vacker och gripande musikbiografi i serieformat – skapad av fransmännen J.M. Dupont och Mezzo – som nu i år kommit ut i svensk översättning (Johan Andreasson) på Cobolt Förlag.

Love in Vain är – precis som det mesta som är känt om Robert Johnson – en blandning mellan fakta och fiktion. Vi vet att han föddes 1911 i Hazlehurst, Mississippi och växte upp under trassliga familjeförhållanden samt att han gifte sig två gånger och att bägge fruarna dog i barnsäng. Vi vet att han intresserade sig för musik i tidig ålder, först munspel och sedan gitarr, och att han under 30-talet blev en musikalisk vagabond och spelade in 29 låtar på skiva vid fem olika tillfällen åren 1936-37.

När det gäller myterna och legenderna om Robert Johnson så finns det gott om historier som bland annat spreds av musiker som mötte honom under hans levnad. Det gäller inte minst myten att han sålde sin själ till djävulen för att bli en bättre musiker. Enligt berättelsen reste han till en vägkorsning, slumrade till vid vägkanten och vaknade av att Satan stämde hans gitarr och därefter spelade han som en gud…eller som djävulen, det beror på hur man ser det. En som hjälpte till att sprida denna historia var en annan bluespionjär, Son House, som Johnson försökte få som lärare. House gillade Johnsons spel på munspel men tyckte hans gitarrspel var bedrövligt, något som han fick äta upp två år senare när Johnson visade upp en briljant teknik på instrumentet och House började verkligen tro att Johnson sålt sin själ till djävulen. Det som förmodligen ligger närmare sanningen är att Johnson fick en ny lärare i Ike Zinnerman (som blivit en framstående gitarrist genom att öva på nätterna på diverse kyrkogårdar, en riktigt bra och sann historia) och att det var han som lärt den redan genommusikaliske Johnson allt han kunde.

En annan historia höljd i dunkel och mystik gäller hans tidiga bortgång vid 27 års ålder och var Johnson till slut blev lagd till den sista vilan. En ofta berättad historia är att en svartsjuk äkta man gav honom whiskey spetsad med stryknin medan andra nämner hans rika alkoholintag eller syfilis som dödsorsak. Han fick en fattigbegravning men ingen vet exakt var och därför finns det tre begravningsmonument runt Greenwood, Mississippi där man i alla fall vet att han slutade sina dagar.

Författaren till Love in Vain, J.M. Dupont, lägger också till ett eget lager av mystik till berättelsen med en gåtfull berättarröst som får sin förklaring i slutet på boken. Även om detta inslag känns lite krystat så funkar det bra med Johnsons liv i övrigt – en tragisk saga om en av musikhistoriens mest betydande stilbildare.

Serieboken Love in Vain fångar perfekt tidsandan och målar upp ett intimt porträtt av bluespionjären Johnson med mörka undertoner, främst tack vare tecknaren Mezzos (Pascal Mesenburg) mörka och tjocka linjer som för tankarna till träsnitt med gripande stillbilder, myllrande folkvimmel och miljöer, ensamhet och utsatthet samt apokalyptiskt hotfulla landskap. Det som präglar boken och Johnsons liv är musiken, spriten och kvinnorna och jag gillar också att flera andra ledande bluesmusiker som dök upp i Johnsons liv får ta plats i Love in Vain.

En mycket viktig del som saknas i denna stämningsfulla och välgjorda musikbiografi är det klingande materialet, alltså Johnsons fantastiska röst och geniala gitarrspel. Texten till några av hans mest kända låtar dyker upp i slutet på boken och hela hans låtskatt (även om hans mörkaste och mest mustigt frodiga material inte sparats till eftervärlden eftersom han bara framförde dessa låtar för en intimare krets) finns att avnjuta på diverse samlingsutgåvor eller Spotify och det finns även en alldeles särskild spellista på Spotify skapad för serien, LOVE IN VAIN – Robert Johnson covered, där man kan njuta av tolkningar av Johnsons låtar av bland annat Rolling Stones, The Blues Brothers och Led Zeppelin. Mest rekommenderar jag naturligtvis att man lyssnar på Johnsons egna inspelningar med hans säregna sångteknik och frasering samt hans briljanta gitarrspel (Rolling Stones Keith Richards lär han sagt ”Who is the other guy playing with him?” när bandkollegan Brian Jones introducerade honom för Johnsons musik – övertygad om att det var två gitarrister som spelade).

Trackback-adress