De flesta som läst mina inlägg på Shazam har förstått att jag älskar serier och att min aptit är omättlig när det gäller detta medie. Jag ser mig också som en serieambassadör där mitt självpåtagna uppdrag är att vaska fram guldklimpar ur den digra flod av ständigt nya upptäckter och bekantskaper och det är därför med stor glädje och eufori jag nu presenterar recensioner av alla Luke Pearsons serieböcker om Hilda som finns utgivna på svenska på Epix förlag. Tanken var att jag bara skulle läsa den senaste, Hilda och den svarta hunden, eftersom den var en av de nominerade till en Urhunden i kategorin 2017 års bästa till svenska översatta seriebok men eftersom det välsorterade biblioteket i min hemkommun hade alla fyra volymer som Epix gett ut på svenska beslutade jag mig raskt för en helomvändning och slukade hela härligheten i en sittning.

Hilda och trollet har redan recenserats av Rikard och jag kan bara instämma i hyllningskören. Baksidestexten lyder: ”Luke Pearsons stilfulla korsning mellan Tove Jansson och Hayao Miyazaki skapar en magisk värld där mystiska, dolda varelser är något helt naturligt” och det är en beskrivning som passar på pricken även för andra volymen, Hilda och midnattsjätten, där Hilda upptäcker att deras lilla hus på landet vid fjällens fot ligger rakt på en osynlig alvstad. De pyttesmå alverna har precis haft val och den nye statsministern har lyckats vinna folkets röster med löftet om att Hilda och hennes mamma ska väck därifrån. Den kavata Hilda beslutar sig för att lösa problemet men samtidigt är hon bekymrad över den väldige jätten som dyker upp runt midnatt och som försvinner spårlöst så fort man vänder ryggen till.

Luke Pearson har lyckats hitta en perfekt ton som passar både vuxna och barn och hans oklanderliga teckningsstil är en fröjd att skåda, speciellt den mustiga färgläggningen. Den orädda Hilda är vår ciceron i denna underbara värld av magiska varelser som lever mitt ibland oss vanliga människor och där det gäller att ha ett öppet sinne för att lära känna dem istället för att blunda eller gömma sig för dem.

Det är inte svårt att se förhållandet mellan Hilda och hennes mamma gentemot alvfolket som en allmän metafor om ursprungsbefolkning och vem som har rätt till landet. Ett metafor som Pearson skickligt använder för att berätta en magisk historia med mycket humor och värme och en oväntad och ironisk twist på slutet. Näst på tur är Hilda och fågelparaden.

Trackback-adress