För fyratusen år sedan var Ostrakon en av de mest avancerade civilisationerna i galaxen men ändå fanns det många som var rädda för förändring och utveckling och höll fast vid de gamla traditionerna och gudarna och sökte frälsningen i det förgångna. Dit räknades inte professor Osris som gav sig iväg ut i rymden tillsammans med sin forskningsassistent Kelik för att genomföra diverse experiment som kunde komma planeten Ostrakon till gagn. Resan överträffade dock deras vildaste förväntningar när de upptäckte en mystisk metallvärld befolkad av mycket avancerade robotar som var äldre än Ostrakon, ja, till och med äldre än mänskligheten. Dessa ”Descenders” var mycket nyfikna och ville lära sig allt om Osris och Kelik och professorn var inte sen när det gällde att studera dessa robotar för sina egna framtida syften. Väl tillbaka på Ostrakon satte han nämligen sin plan i verket att föra in Ostrakon i en ny era av maskiner och robotar. Han gick så långt att han till och med skapade en egen artificiell intelligens baserad på Descenders gigantiska vaktposter men upptäckte för sent att det var det sista han skulle ha gjort. Det visade sig nämligen att den kunskapen han fick var ett test från robotarnas sida för att se om mänskligheten var värdig att leva sida vid sida med maskinerna…och professor Osris hade misslyckats.

”Äntligen!” Detta är inte min imitation av Gert Fylkings ironiska utrop vid Svenska Akademins högtidliga  offentliggörande av årets nobelpristagare i litteratur utan den känsla av eufori som fyllde mig när jag läste sista volymen av Jeff Lemire och Dustin Nguyens rymdopera Descender. Efter flera volymer där handlingen spretat åt alla möjliga håll i ett snigelartat tempo levererar Lemire och Nguyen en praktfull och värdig avslutning som dessutom visar sig ha ett litet ess i rockärmen.

Kriget är i full gång mellan The United Galactic Counsil (UGC) och den skoningslösa robotarmén Hardwire och den lilla sällskapsroboten Tim-21 befinner sig mitt i händelsernas centrum och kan vara lösningen på ett ännu större problem…nämligen att Descenders gigantiska robotar, The Harvesters, återvänder för att fullborda sitt verk. Hur det går med den saken tänker jag inte spoila men serien lyckas med att föredömligt väva samman alla olika händelseförlopp i en nagelbitande och dramatisk avslutning som jag sent ska glömma.

Till alla er därute som gett upp hoppet om Descenders, inklusive mig själv, kan jag bara säga: härda ut. Det är värt det. Avslutningen kan tyckas brutal för många och Lemire hade från början ett annat slut i åtanke men både han och Nguyen ändrade berättelsens riktning och frukten av det är att serien återvänder under 2019, fast under namnet Ascender och det blir en historia inte bara om robotar…utan också magi!

Trackback-adress