Tommy drabbas allt oftare av huvudvärk och inte vilken huvudvärk som helst utan riktigt jobbiga. Sådana som gör så ont att han inte kan gå ur sängen, tända ljuset eller göra någonting. Men det är inte bara huvudvärken som plågar honom. Ibland när han ligger i sängen och smärtan blir så starkt att han inte tror att han klarar mer känner han någonting annat också. Som ett hål som han kan ramla ner i om han inte är försiktig och om han skulle falla ner skulle smärtan försvinna men han kanske inte skulle komma tillbaka.

Tommy har alltid varit en ensamvarg men han är trött på att vara ensam. Kanske är det Royal City. Kanske är det hela jävla stan som är ensam och inte honom det är fel på. Kanske är ensamheten bara en del av det som gör staden till vad den är. Det är som en hemlig ingrediens begravd djupt ner i stadens smuts, tegelstenar och träd..ja, ända in i Royal Citys märg. Men Tommy upptäcker att två ensamma människor kan vara ensamma tillsammans.

Den första volymen av Jeff Lemires Royal City var en uppenbarelse och en av de bästa titlar jag läst i år. Serien var även en av de nominerade till en Eisner i kategorin Best New Series som ironiskt nog gick till den då redan avslutade serien Black Bolt men även Royal City är avslutad efter 14 nummer och den tredje och sista samlingsvolymen dyker upp nu i oktober.

Rent berättarmässigt så tar Lemire här ett steg tillbaka och berättar om de sista omvälvande dagarna i Tommys liv 1993. Kanske inte så omvälvande för de övriga i familjen Pike för det som präglar den här serien är den kvävande och deprimerande känslan av att växa upp i en liten industriort där livet tuffar på i maklig och förutsägbar takt och man bara vill skrika men ingen orkar bry sig längre. Tommy döljer väl smärtan och oron över sin ständiga huvudvärk och även de konstiga ljuden och mystiska varseblivningarna han upplever men han är desto utförligare i sin redogörelse av hur han mår i sin dagbok som fungerar som seriens berättarröst.

Eftersom jag själv är uppväxt i en bruksort som haft sina stora dagar för länge sedan känner jag verkligen igen mig. Min största fasa var att jobba på den stora industrin på orten och det var med blandade känslor jag mottog beskedet att min far fixat jobb åt mig där, precis som pappa Peter Pike fixat åt sin äldste son Patrick. Patrick lyckades till slut slå sig fri och följde sina drömmar, precis som jag, men både han och hela familjen är djupt traumatiserade av Tommys alldeles för tidiga bortgång.

Där kommer också själva problemet med andra volymen för även om Lemire är en mästare när det gäller att skildra vardagstristess och dysfunktionella familjer så rekommenderar jag inte att man läser den om man inte har tredje volymen liggandes bredvid sig. Lemire bygger sakta men säkert upp Tommys stigande ångest och känsla av att något är riktigt fel och när äntligen den sista sidan dyker upp och den sista magiska repliken yppats…tar allt bara slut och man sliter det lilla man har kvar av sitt hår och vill läsa fortsättningen nu, nu, NU!!!

Så fort tredje volymen dyker upp tänker jag kasta i väg en beställning och läsa alltihop från början till slut i en enda sittning. Dels för att få reda på hur det slutar men också för att få den ultimata upplevelsen av en av Lemires bästa serier.

Trackback-adress