Recensioner

Fejd och fest

torsdag 30 augusti, kl 18:50 av 0 kommentarer

Tredje delen av Li Österbergs personliga och moderna tolkning av den grekiska mytologin består av tre delar: Nekyia, Hjälteben och så Familjefesten där de två förstnämnda delarna redan publicerats i Österbergs fanzinserie Agnosis. Nekyia gavs också ut 2012 av förlaget Optimal Press men eftersom detta förlag sorgligt nog tvingades avsluta sin verksamhet 2013 så är det mycket trevligt att detta lilla mästerverk även inkluderas i Fejd och fest och alla bokens tre delar bildar en skön helhet med Underjordens gud Hades och hans brorson Hermes i centrum.

När jag började läsa hela Österbergs trilogi från Epix så tjuvstartade jag faktiskt med Nekyia eftersom jag visste att det var en av hennes första berättelser bland grekiska gudar och halvgudar och det är en mycket fascinerande och mångfacetterad berättelse som både slår an tonen för hela den här serien och också visar hur mycket Österberg (och även jag själv) älskar guden Hades. På sina drygt 70 sidor hinner vi möta prästinnan Melito och filosofen Theodoros som beger sig ner i Dödens rike för att ställa alla de svåra frågorna om livet och döden till Hades själv samt den nyligen avlidna Timareta som har svårt att acceptera sitt nya tillstånd men som guidas rätt av Hermes. Hermes själv bär bud till sin farbror om den stora familjefesten i Olympos men han är minst sagt måttligt intresserad. Hades har kommit fram till att det bästa sättet att uppnå ett varaktigt välbefinnande är att leva ett lugnt och tillbakadraget liv och att hålla sig borta från alla galningar och idioter – både dödliga och odödliga – men både Melito och Hermes lyckas få honom att krypa ur sitt skal för en stund.

I Nekyia bjuds vi på ett helgjutet litet mästerverk med gott om sköna vändningar och goa skratt samt också djuplodade diskussioner om vad som är moraliskt rätt eller fel och jag kan inte sluta tänka på hur mycket jag gillar Österbergs porträtt av Hades. Denne tjurskallige kuf med rufsigt svart hår och ständiga mörka ringar under ögonen som bara vill sköta Dödens rike i fred och som betackar sig för vänskapligt umgänge med både gudar och människor och, till skillnad från sina bägge bröder Zeus och Poseidon, tycker att sex är tråkigt.

I den lilla bagatellen Hjälteben får vi åter stifta bekantskap med kleptomanen Hermes som stulit en mystisk sten från Hades. Hermes besöker den berömde skulptören Praxias för att få reda på vad det är för något märkligt han tagit men trots att den svårt alkoholiserade Praxias är frånvarande så kan hans son Menos förtälja att stenen är ett fossil och efter en romantisk natt med Hermes berättar han också allt han kan om ”hjälteben”, det vill säga stora ben av förhistoriska djur eller dinosaurier som grekerna trodde var kvarlevor av gångna tiders jättar och hjältar.

I tredje och sista delen, Familjefesten, chockar Hades alla gudar, inklusive sig själv, med att dyka upp på Olympos mitt under det stora släktkalaset. Den stora orsaken till att Hades trotsar sina egens principer är att han är på jakt efter Hermes som svikit hans förtroende (han blev utsedd till de dödas vägvisare i Nekyia) genom att stjäla och detta mustiga porträtt av en dysfunktionell familj som försöker ha roligt tillsammans bjuder på storartat drama, förvecklingar, svartsjuka, regelrätta slagsmål, högljutt försoningssex och hejdlösa asgarv där den oinbjudna gudinnan Kaos är en starkt bidragande orsak till allt elände.

Rent kronologiskt så utspelas denna beryktade sammankomst innan epilogen i Ljusförgörerskan (där Persephone skriver brev till Hades) och det är också tydligt att det är tycke på dessa självutnämnda outsiders i den gudomliga familjen. Vidare fortsätter den inflammerade konflikten mellan far och dotter som man kan läsa mer om i Athena – Pappas flicka. Hela Familjefesten är en fröjd att läsa och speciellt gillar jag bröderna Zeus och Poseidons ideliga ryggdunkningar på den stele brodern Hades och det hysteriskt roliga faktum att Athena, Zeus favoritdotter, gör detsamma.

Jag kan lugnt konstatera att hela Österbergs trilogi om de grekiska gudarna är något av det bästa jag läst i serieväg på svenska. Med otrolig fingertoppskänsla och precision levererar hon en mycket personlig och modern tolkning av den grekiska mytologin baserad på djupa förkunskaper i ämnet och jag rekommenderar hela bokserien varmt och innerligt.

Manus: Li Österberg
Illustration: Li Österberg
Förlag: Epix
Betyg: 4+/5

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...