I andra delen av Li Österbergs personliga och moderna tolkning av den grekiska mytologin förflyttar vi oss några år tillbaka i tiden för att följa gudinnan Athena under hennes första levnadsår. Ett minst sagt omtumlande år för Zeus favoritdotter för hon föds som en vuxen kvinna ur sin faderns huvud, har ett knivskarpt intellekt och dessutom är hon ett huvud högre och avsevärt mycket starkare än de flesta män..samtidigt som hon bara är ett litet barn. Eftersom Zeus har några saker han behöver ordna upp innan Athena kan följa med honom till Olympos får hon bo hos Alalkomenes familj där hon snabbt blir bästa vän med fosterpappans dotter Pallas som drömmer om att bli en krigare och som inte ställer upp på vuxenvärldens alla måsten. Athena kunde inte ha fått en bättre syster men en fruktansvärd olycka gör att den skuldtyngda och förkrossade gudinnan beslutar sig för att bege sig till Olympos på egen hand för att få svar på livets alla gåtor…och dessutom träffa sin övriga familj.

Berättelsen om den mäktiga gudinnan Athena är också en berättelse om en kvinna som inte passar in i bilden av den grekiska mytologins patriarkala maktordning. Samtidigt som hon i stort sett är lika kraftfull som Zeus själv så är hon också otroligt intelligent och ligger enligt myten bakom flera uppfinningar som kommit mänskligheten till nytta. Athena är på alla sätt annorlunda och i Österbergs version går hon igenom en svår existentiell kris under sitt första levnadsår där hon drömmer om att bara vara normal och att få passa in.

Tonen i Athena – Pappas flicka är mörkare och allvarligare men också mer kärleksfull och hoppingivande och det är också en berättelse som Österberg jobbat på under en längre tid. Flera avsnitt ur Athena – Pappas flicka har tidigare publicerats i Österbergs egna fanzinserie Agnosis (2003-2014) och detsamma gäller även berättelserna Nekyia och Hjälteben (som granskas närmare i min recension av tredje boken Fejd och fest). Det enda problemet jag har med andra boken är egentligen att Österberg brinner så mycket för karaktären Athena så att det blir lite för mycket och lite för långt men samtidigt hade jag aldrig velat vara utan den för den är så skickligt skriven och tecknad (som allt annat jag läst av Österberg).

Rollistan utökas också med flera gudar och halvgudar som den jobbige lillebrodern Ares, den sexistiske buffeln Poseidon, den tystlåtna och kloka Hestia, titanen Prometheus (som har en alldeles särskild plats i Athenas hjärta) och så naturligtvis min stora favorit Hades, Underjordens trulige, folkskygge och cyniske gud som är min största favorit när det gäller hela Österbergs världsbygge.

Athena – Pappas flicka bottnar i ett mycket välgjort porträtt av utanförskap och samtidigt tillfredsställelsen när man äntligen hittar sin plats i tillvaron och dess nominering till en Urhunden i kategorin 2017 års bästa originalsvenska seriebok är mycket välförtjänt.

Trackback-adress