Rånaren Tyler Boss, efterlyst i fem delstater, anlitas av gamle gangsterbossen Giuseppe Di Pietro för att blåsa ett rivaliserande gangstergäng på 20 kilo heroin. Tyler lyckas komma undan med 17 kilo i den blodiga stölden men förlorar både sina kumpaner och sitt fordon och har därför inget annat val än att stanna till i den lilla gudsförgätna gruvstaden Black Rock i gränstrakten mellan Texas och Mexico. Han försöker diskret ta kontakt med sina uppdragsgivare men blir snart varse att staden styrs av familjen Pragg som kontrollerar banken, gruvan, oljan, ja, till och med borgmästar- och sherifftiteln. När den genomkorrumperade klanen Pragg får reda på vem Tyler är dras snaran åt kring hans hals men föga anar han att räddaren i nöden ska visa sig vara borgmästarens stundande bröllop och en hämndlysten svärfar.

Efter Katanga är det dags för ytterligare ett seriealbum författat av Fabien Nury och utgivet på svenska av Albumförlaget under 2017. Den här gången byter vi en blodig historia i Kongokrisens skugga mot en blandning av hårdkokt gangsterdrama och klassisk Spaghettiwestern från 1960-talet i Tyler Cross: Black Rock och som det mesta jag läst av Nury så är det kompetent skrivet med något platta personporträtt, blodigt och brutalt, vissa betänkligheter och stunder av riktigt bra serieskapande.

När det gäller seriens protagonist Tyler Cross så är han ett destillat av alla tysta, effektiva och sluga ”Man utan namn”-karaktärer man kan tänka sig och även om det mesta av seriens handling är som en manusskiss till en Tarantino-film så levererar Nury i porträttet av den hunsade och bittre mackägaren Joe Bidwell som förlorat både pengar och värdighet åt den hänsynslösa familjen Pragg och till råga på allt så ska hans enda dotter giftas bort med borgmästaren, den bildsköne sonen till familjens överhuvud Spencer Pragg, Joes nemesis och plågoande och Black Rocks starke man. Scenerna när Joe tänker tillbaka på sitt liv är seriens höjdpunkt och speciellt då de flyktiga stunderna av lycka och harmoni, symboliserat av den årliga picknicken vid den gamla enen och att Joe och hans dotter alltid packar korgen för tre.

När det gäller mina betänkligheter så är det framförallt den kyliga och torra berättarrösten som växlar från person till person men när den beskriver tankarna hos sheriffens älskvärda gosedjur (huggormen Älskling) blir det nästan parodiskt. Ett annat bekymmer jag har är att tecknaren Brünos (Bruno Thielleux) cartoonstil känns malplacerad med tanke på hur brutal och skoningslös serien är, vilket blir extra tydligt i en väldigt grafisk skildring av övergrepp som inte för berättelsen framåt och som jag gärna hade klarat mig utan.

Jag föredrar Nury när hans serier tar sin utgång i historiska skeenden, som Död åt Tsaren, Stalins död eller Katanga, men jag är trots detta sugen på fortsättningen på Tyler Cross. Ytterligare två album, ”Angola” och ”Miami”, finns utgivna på franska och jag hoppas att dessa och även fortsättningen på Katanga snart dyker upp på svenska på Albumförlaget.

Trackback-adress