1958 hände något märkligt med fysikens lagar. Elektricitet, motorer – allt som underlättade livet, upphörde att fungera och ingen vet varför, men mänskligheten tillgodosågs med ett nytt alternativ: varje människa fick en gud och varje gud en människa. Dessa gudar fungerar som utsmyckning, assistent, livvakt eller bank men alla människor är inte lyckligt lottade. En på tiotusen får ingen gud och tillhör samhällets utstötta, ständigt på drift och oförmögna att tjäna pengar. Men det ironiska är att dessa ”shapers” är de enda som har förmågan att uppgradera eller omformatera dessa gudar som de själva inte kan ha. Kort sagt:  alla behöver dem men ingen vill veta av dem.

För det mesta har jag redan en färdig recension i huvudet efter att ha läst en serie och resten av processen är bara något som ska ner på pränt. Men vissa serier lämnar mig med en känsla av förbryllad tomhet där jag inte vet var jag ska börja eller sluta. Godshaper av Simon Spurrier och Jonas Goonface är ett praktexempel på en sådan för även om jag är svag för Spurriers alster (framförallt Six-Gun Gorilla, The Spire och Coda) så känns Godshaper som en hal ål som jag inte kan få grepp om men jag ska nu, efter att först ha läst den i lösnummer för ett år sedan och även skaffat samlingsutgåvan, göra ett tappert försök.

Den mest påtagliga känslan jag får efter att ha avslutat Godshaper är ambivalens. Vissa delar älskar jag, som det otroligt skruvade och välfyllda världsbygget och Jonas Goonfaces förträffliga illustrationer, men andra delar inte så värst mycket, som den tunga dialogen som fastnat i något slags amerikansk 50-tal blandat med Spurriers egen jargong eller det faktum att seriens slut är en präktig antiklimax.

Seriens huvudpersoner Ennay och Bud är ett märkligt radarpar i form av en kringresande Shaper på flykt från maffian med en musikfestival i San Francisco som mål samt en gud utan människa vilket, enligt seriens egna lagar är en omöjlighet. Gudar som förlorar sin ägare upphör efter ett tag att existera om de inte får en ny och Ennay kan ju inte äga någon så där har vi grunden till ett spännande mysterium som gjorde att jag inledningsvis blev väldigt förtjust i serien. Ganska snart tröttnade jag på Spurriers ständiga infodumpande som till slut står mig upp i halsen med alltifrån hur pärlor funkar som en valuta och drivmedel för gudarna, ceremonier som samlar gudar för att driva bort en annan gud, att det fortfarande finns kyrkor och så vidare men samtidigt hade jag inte klarat mig utan dem i denna besynnerliga värld.

Gudarna i serien påminner inte så lite om pokémons eller möjligtvis andar eller kanske färgsprakande gosedjur i alla möjliga storlekar och jag har svårt att inte tolka in dessa gudaägande människor kontra de ”gudlösa” Shapers som en metafor för religiositet kontra ateism. Serien innehåller även en speciell musikalisk undergroundgenre som kallas ”cantik” som föraktar mainstream och alltid framförs utan hjälp av gudar och det är verkligen något jag kan känna igen mig själv i min roll som musiker och musiklärare där jag upplever mig som en Don Quixote eller pojken som avslöjar bluffen i Kejsarens nya kläder när det gäller dagens musik eller ungdomars förkärlek för flyktiga dagsländor.

David Ajas underbara variantomslag till Godshaper #1

Det största avtrycket Godshaper lämnar hos mig är en bra, men något överarbetad, skildring av utsatthet och utanförskap, sexuell frihet och mångfald, musikens inneboende kraft samt den ständigt lika charmerande Bud som älskar alla former av huvudbonader. Om du gillar Spurriers övriga verk rekommenderar jag den tveklöst och även till serieälskare som törstar efter en annorlunda upplevelse.

Trackback-adress