”Min älskade Serka. Sist jag såg dig sa jag att jag knappt kom ihåg hur världen såg ut innan ”The Quench”. Jag ljög. Jag minns den gamla världen mycket väl, det är snarare så att jag inte kan tro att den var verklig. Slott av kristall, riddare och förtrollade svärd, magiker och ylves med spetsiga öron. När drakar kunde flyga. Nu känns allt detta bara som en dröm, eller för att vara ärlig, mer som minnen av ett fylleslag. Ibland tror jag att till och med att vi lever i en baksmälla, men jag ska berätta en sak om baksmällor, Serka: de är åtminstone ärliga. Den gamla världen var ljus och vacker, galen och modig. För det mesta hatade jag den. Sedan tog allt slut. Den senaste i raden av mörkrets furstar, med ett namn som var omöjligt att uttala, lyckades till slut. Himlen brann, Ylves dog, skuggornas arméer, o.s.v, o.s.v. och sedan: ingen ny magi. Ingen ny magi och nu förväntas det att vi alla ska vara ledsna över det. Men vet du, Serka? Jag är hellre rejält bakfull än ett galet fyllo.”

En av mina absoluta favoritförfattare är utan tvekan Simon Spurrier och framförallt hans egna serier från BOOM! Studios som lockat fram något extra galet och fantastiskt inom honom. Om man vill dyka ner i underbara nya världar med skruvade koncept, rapp och underfundig dialog samt riktigt härliga karaktärer med många lager så rekommenderar jag Six-Gun Gorilla, The Spire och Godshaper – och framförallt hans nya, helt underbara, serie Coda som är inget mindre än ett praktfullt barmhärtighetsmord på hela fantasygenren.

Här får vi träffa den tystlåtne barden, vars riktiga namn är höljt i dunkel men alla kallar honom ”Hm” eftersom det är hans standardfras, på jakt efter sin älskade Serka som kidnappats av en krigisk klan. Förutom ett cyniskt och sarkastiskt sinnelag så är Hm alltför listig för sitt eget bästa, vilket ofta får honom att hamna i knepiga situationer men han kan alltid lita på sin trogna, köttätande, bindgalna, muterade femhörning som dessutom råkar vara extremt ful i munnen.

Tillsammans med Matías Bergara har Spurrier skapat en postapokalyptisk magivärld med oändliga möjligheter till skratt, som till exempel benrester av odödliga drakar som kan prata, pompösa palatsriddare som lever i det förgångna eller galna magiker, men också storartad fantasy, som staden ”Ridgetown” som besitter ett gigantiskt domedagsvapen eller en gigantisk stad på hjul som dras av en jätte, men också gott om tillfällen där skrattet fastnar i halsen, för trots att människan fått en ny chans så har ingenting ändrats: ”Everything’s changed. Nothing’s changed”.

Bergaras alster har jag tidigare bara stött på i den läsvärda miniserien Cannibal men i Coda verkar det som att han drabbats av en mystisk förtrollning för här svämmar hans fantasi över och bjuder på en enastående värld, underbar design, fantastiska ansiktsuttryck, humor och galet snygg action som för tankarna till de bästa franska eller belgiska serierna i genren. Lägg därtill en sjuk men perfekt färgläggning av Michael Doig samt Jim Campbells fantastiska textning som är något av det bästa jag skådat på länge och som fångar alla lager i en berättelse som redan är sprängfylld av sådana.

Jag kan inte komma på något jag inte gillar med Coda, tvärtom så älskar jag den passionerat och därför slutar jag min lilla följetong, ”Nya serier 2018” med att rekommendera Infidel, Gideon Falls samt årets bästa nya serie i mina ögon: Coda. Rekommenderas av hela mitt seriehjärta!!!

Trackback-adress