20 år efter G-Day har mänskligheten anpassat sig till gravitationens plötsliga fall. Människor flaxar mellan byggnader med hjälp av linor och remmar som tyngdlösa akrobater, föremål som i normala fall skulle vara omöjliga att lyfta för en enskild individ väger nu som ett toalettpapper och till och med vätskor flyter lättjefullt genom luften som genomskinliga moln. För Willa Fowler, en tjugoårig kvinna i Chicago, är det högtflygande livet det enda hon känner till men snart upptäcker hon att det finns en lömsk plan att återställa gravitationen vilket skulle få ödesdigra konsekvenser för en civilisation som nu lärt sig att inte ens himlen sätter några gränser.

Skyward, vars första nummer dök upp i slutet av april 2018, är skapad av Joe Henderson, exekutiv producent till den sevärda TV-serien Lucifer, och Lee Garbett, tecknare av Vertigos senaste Lucifer-serie och Loki: Agent of Asgard, började mycket lovande med ett intressant världsbygge men efter bara två nummer blir det snabbt tydligt att det behövs mer än ett kul koncept för att behålla läsare.

För det första måste man köpa seriens grundkoncept att gravitationen minskats drastiskt och eftersom jag varken är en fysiker eller har problem med superhjältar och övernaturligheter så är det här en serie i min smak. Däremot är jag allergisk mot logiska fallgropar, trötta troper och stereotyper samt valhänt handlag när det gäller karaktärer och persongalleri och tyvärr finns det mycket av dessa varor i Skyward.

De positiva delarna är att detta är en värld med många möjligheter för alla, som Edison, Willas pojkvänsmaterial och tillika arbetskollega på postföretaget Rocket Messengers, som klarar sig utmärkt på jobbet trots att han saknar ben eller Shirley, Willas chef och reservmamma, som är kraftigt överviktig men nu lätt som en fjäder. Små detaljer som att trafikskyltar med fotgängare är exotiska, ett dagis där alla barnen är sammanlänkande med en sele som sitter på förskoleläraren eller när Willa råkar andas in en svettdroppe som flyter omkring i hennes fars lägenhet under hans träningspass. Det som jag gillar mest är dock att stadens elit lever på stadens botten, till skillnad mot den klassiska tropen där maktens elit bor högt upp i sina ”Ivory towers”, där de främjat sig från den nya verkligheten med hjälp av magnetiska skor och kläder och skämtar hånfullt om ”uppers” och sprider historier om att de använder himlen som en stor toalett.

I övrigt är Skyward dock en medioker serie med den jobbigt naiva och barnsliga Willa Fowler i centrum som i vissa scener framstår som en ren Janne Långben-karaktär. Hennes taffliga flirtande med Edison och tröttsamma ”daddy issues” får mig att gäspa och titta på klockan och skurken Roger Barrows är personifikationen av en stereotyp sådan. Den, inte särskilt spännande, grundhandlingen är att Willas pappa Nathan och Roger visste om att G-Day skulle inträffa men medan Nathan försökte stoppa den från att inträffa så gjorde Roger en förmögenhet på den. Ända sedan dess har Nathan levt instängd i sin lägenhet, påtagligt märkt av posttraumatisk stress efter att hans hustru och Willas mamma blev ett av de första offren för G-Day, och den naiva Willa tror att Roger, som gammal vän till hennes far, kan hjälpa henne.

Skyward är inte en serie jag kommer att lägga på minnet eller läsa i samlingsutgåva. Istället lägger jag mitt krut på annat håll och värmer upp inför helgens San Diego Comic-Con som bland annat innehåller Eisner-utdelningen, en av årets höjdpunkter.

Trackback-adress