Nu när halva 2018 är avverkat tänkte jag använda några juliveckor till att utforska ett knippe nya serier från första halvan av året. Utgångspunkten för min egen del är enkel: ett eller två nummer för att se om jag fastnar och serierna kommer antingen från min egen pull list eller är nerladdade på paddan. Flera av årets nya serier kommer att dyka upp på Shazam.se senare under året eftersom jag redan vet att jag kommer att läsa samlingsutgåvan (detta gäller bland annat Maestros och Ether: Copper Golems) och ibland tvingar förlagen mig att tradewaita eftersom girigbukarna tar fullpris på digitala utgåvor (detta gäller DC Comics och Vertigo där jag spanat in Exit Stage Left: The Snaglepuss Chronicles, Motherlands och Deathbed) jämfört med de flesta andra amerikanska förlag som rabatterar flitigt, vilket gör livet som seriebloggare betydligt mer ekonomiskt hanterbart. Jag tänker också försöka recensera dessa serier i kronologisk utgivningsordning så mycket det går och därför förflyttar vi oss raskt till januari 2018 då första numret av Saladin Ahmed (Black Bolt, Exiles) och Sami Kiveläs (Beautiful Canvas) serie Abbott från BOOM! Studios dök upp.

Platsen är Detroit, USA och tiden är 1972, en tidsperiod och plats väl utvald av Saladin som växte upp i staden på 70-talet och vars mor dessutom var en politisk aktivist. Just det politiska och sociala klimatet är seriens höjdpunkt där Saladin briljerar med fingertoppskänsla när det gäller svart renässans, krav på självbestämmande, feminism, rasism och kvinnoförakt medan Sami fångar tidsandan perfekt när det gäller mode, bilar och miljöer. Här får vi möta seriens protagonist, skjutjärnsreportern Elena Abbott, som inte bara är en kvinna i en mansdominerad bransch utan också tidningen Detroit Dailys enda färgade reporter. Till sina manliga kollegors förtret är hon också den skickligaste reportern i staden och både tidningens konservativa styrelseledamöter samt flera i poliskåren gnisslar tänder eller får ryckningar i ögonvrån när hennes namn nämns, på grund av hennes ärliga och rättframma reportage om polisbrutaliet, korruption och andra missförhållanden som många vill sopa under mattan för att skydda sina egna skinn.

När en polishäst dödas och lemlästas i sitt stall är Abbott självklart på plats och ställer obekväma frågor och jagar faktiska bevis medan övriga journalister och poliser redan bestämt sig för att dådet är utfört av ”negro militants”, ”negro agitators” eller rentav Svarta pantrarna. När den annars så självsäkra och tuffa Elena ser att allt som är kvar av hästen är dess huvud ryggar hon dock till av fasa och när hon senare samma dag dyker upp på en annan brottsplats och får se att det enda som är kvar av offret är en svart man som förlorat sin överkropp kommer paniken och minnena, minnena av hennes tidigare man Samir som mystiskt mördades av mörka skuggor, skuggor han kallade ”The Umbra”, de magiska symbolerna han ristade på hennes dörr för att skydda henne och hans ständiga tjat om att hon var ”ljuset som ska stoppa mörkret.”

Abbott är en noir-rysare med magiska förtecken med en mycket väl genomarbetad huvudrollsinnehavare, bra övrigt persongalleri, rapp dialog, mycket snyggt illustrerat av Sami Kivelä, perfekt 70-talskänsla både när det gäller miljöer, politik och sociala strukturer men där seriens största akilleshäl är just det övernaturliga och magiska. När det gäller Elena Abbotts karaktär har jag bara gott att säga (förutom att Saladin låter henne prata högt med sig själv istället för en inre dialog som hade funkat mycket bättre): hennes väl inrutade vanor (omelett på Broadway’s Black Star Diner till lunch, två konjak varje kväll och somna i fåtöljen medan hon lyssnar på John Coltranes klassiska jazzalbum ”A Love Supreme”), kedjerökandet, den orangefärgade scarfen (som har en viktig betydelse för hela berättelsen), hennes coola bil (en Ford Mustang, 1966 års modell, som för tankarna till Bullitt med Steve McQueen) samt hennes rättspatos och rebelliska natur. På det hela taget är hon kvinna av sin tid i en tid av förändring men där hon också försöker dölja sin sårbarhet till följd av den traumatiska händelsen med Samir.

När det gäller övriga persongalleriet har vi gamle vännen Broadway som både serverar henne omelett varje dag men som också alltid har ett öra ledigt för förtroliga samtal, den koleriske chefredaktören Fred Missakian som ser Elenas kvaliteter som grävande journalist samtidigt som han håller henne bakom ryggen när det gäller tidningens ledning, den ständigt pårökte mystikern Sebastian Crowe som besitter mycket kunskap om det onda mörkret och Elenas roll i sammanhanget, poliskommisarien och exmaken James Gratham som gärna delar med sig av värdefull information samtidigt som han ångrar att han betedde sig som ett as när de var gifta samt den sensuella och farliga Amelia Chee som haft ett förflutet i Detroits undre värld.

Jag började läsa de första två numren men stod inte ut med spänningen och skaffade mig därför hela serien, dels för att den var så bra men också eftersom jag vet att BOOM! Studios tar alldeles för lång tid på sig när det gäller att ge ut samlingsvolymer (den dyker upp först i oktober). Det som tyvärr sänker betyget för den i övrigt fläckfria Abbott är, som jag nämt tidigare, de magiska inslagen som följer klassiska troper och schabloner utan några större överraskningar (Bara det faktum att alla läskiga monster besegras med en simpel kamerablixt skulle få Scooby-Doo att rodna). En av scenerna där Elena jagas i sin bil av en livs levande kentaur genom den regniga natten är dock riktigt bra, framförallt tack vare Sami Kiveläs briljanta seriekomposition, men i övrigt hade serien vunnit mer på om magin hade lagts på hyllan helt.

Trackback-adress