6 juli 1991 satt jag bänkad vid TV-soffan. Efter att både Slovenien och Kroatien hade utropat sig som självständiga länder och därmed lämnat Jugoslavien hade den jugoslaviska armén angripit Slovenien men kriget varade bara 10 dagar och Slovenien gick segrande ur konflikten. Reportern på Aktuellt frågade den svenske balkanexperten (som jag tyvärr glömt namnet på) i studion om faran nu var över för ytterligare konflikter och jag kommer aldrig glömma expertens uppgivna suck och det påtagliga allvaret i hans röst: ”Nej. Det här är bara början.” 27 år senare kan man med facit i handen konstatera att balkanexperten hade rätt i sina farhågor. Kriget i Jugoslavien spred sig till hela landet och blev en av de blodigaste konflikterna i Europa efter Andra världskriget där alla etniska och historiska motsättningar seglade upp till ytan. Själv var jag bara 17 år när det började men efter att ha upplevt murens fall och slutet på Kalla kriget hade jag en tro på framtiden som snabbt grusades i och med kriget i Jugoslavien. Själv ville jag ta reda på hur ett land som funnits sedan 1918 kunde slitas sönder med sådan grymhet och efter att ha förkovrat mig i historieböckerna under lång tid förstår jag nu balkanexpertens kommentar 1991. Jugoslavien var egentligen en skrivbordsprodukt under serbisk överhöghet och detta blev extra tydligt under Andra världskriget när Axelmakterna invaderade landet 1941 och Kroatien blev en lydstat till Hitler och Mussolini där Ante Pavelics Ustasja-milis upprättade koncentrationsläger som inte bara dödade judar, romer och kommunister utan framförallt serber.

Just Ustasja skapade många rubriker i Sverige på 1970-talet då den ultranationalistiska organisationen låg bakom ockupationen av det jugoslaviska konsulatet i Göteborg 1971 följt av beskjutningen av Jugoslaviens ambassad i Stockholm samma år (där den jugoslaviske ambassadören Rolovic mördades) samt Sveriges första och hittills enda kapardrama på Bulltofta 1972 som sedan ledde till att Sveriges riksdag antog den kontroversiella Terroristlagen 1973. Den nationalistiska kampen genom terror var dock inte exklusiv för Ustasja utan även bland serberna fanns det många i exil som ogillade Titos kommunistiska stat och som önskade ett Storserbien under kungahuset Karadjordjevic. En av dessa var Petar Bunjevac, serb född i Kroatien vars far dog i det ökända kroatiska koncentrationslägret Jasenovac och som tidigt blev en anhängare till den kungatrogna tjetnikrörelsen under Draža” Mihailovićs ledning. Petar hamnade slutligen i Toronto, Kanada där det sedan länge funnits en stor serbisk koloni och det är om honom – och Jugoslaviens mörka 1900-talshistoria – som dottern Nina Bunjevacs seriealbum Fädernesland handlar om.

Fädernesland gavs ut i Kanada 2014 och 2017 kom det en fin svensk utgåva (med mycket bra svensk översättning av Djordje Zarkovic) på förlaget Nubeculis som är en av de nominerade till årets Urhunden i kategorin Bästa till svenska översatta seriebok. Om inte boken nominerats hade jag definitivt missat den och det hade verkligen varit synd för Fädernesland stillar både min hunger efter mer kött på benen om Jugoslaviens tragiska historia samtidigt som den är en gripande släktkrönika men Ninas pappa i centrum.

Boken består av två delar där man först får stifta bekantskap med Ninas flyktiga barndomsminnen från 70-talet med en mor som lämnar sin make och äldste son i Kanada för att resa tillbaka till Jugoslavien eftersom hon fruktar för sitt eget och sina barns liv med tanke på Petars samröre med Serbiska Frihetsrörelsen Fäderneslandet som planerade och utförde attentat mot jugoslaviska beskickningar i både Kanada och USA. Andra delen är en utförlig berättelse om Jugoslaviens invecklade historia och Petars sorgliga och brutala uppväxt som senare skulle göra honom till en dissident.

Med sin detaljerade och fotorealistiska stil och något kyliga berättarstil levererar Nina Bunjevac ett smärtsamt porträtt av både fadern men också Ninas mor som är väldigt mån om att dottern låser dörren om sig. Förutom Jugoslaviens historia får vi också en bild av hur det var att leva i Titos Jugoslavien på 1980-talet och Fädernesland är en mycket läsvärd skildring av flera tragiska människoöden som inte lämnar någon oberörd.

Trackback-adress