Tajo Caine vaknar upp i sitt gamla flickrum i staden Salus, en av de tre sista städerna på Jorden som befinner sig långt under vatten för att inte skadas av den livsfarliga hettan och strålningen från vår döende sol. Hon har mirakulöst överlevt kampen mot kvinnan som utgav sig för att vara brodern Mariks ex-fru Lena och även det faktum att hennes tvillingsyster Della lämnat henne för att dö, tagit Salus mäktiga Helm Suit och gett sig av till den livsfarliga jordytan där modern Stel letar efter en sond med nyheter om en ny och bättre värld för den sista spillran av mänskligheten. Den som räddat och plåstrat om Tajo är undervattenvarelsen Mertali som berättar för en chockad Tajo att hennes mor troligen är död och att Mertali även räddade kvinnan som hon trodde var Tajos vän men som egentligen är en lönnmördare och spion som dödat Mariks ex-fru och till råga på allt även är dotter till piraten Roln. Med andra ord är denna ”Lena” den sista överlevande från Poluma, undervattensstaden som höll Tajo fången i 10 år och som Tajo sprängde i luften med hjälp av familjens Helm Suit, vilket gör Tajo skyldig till folkmord och utrotandet av en tredjedel av Jordens befolkning, och nu tänker Rolns dotter utkräva hämnd genom att spränga Salus i luften. Slutet verkar närma sig för den otursförföljda familjen Caine (och även resten av Jordens befolkning) men det sista som överger människan är hoppet…något som Tajos mor alltid trott på och predikat för sin familj. En familj som är mer splittrad och skadad än någonsin.

Jag läste ut fjärde volymen av Rick Remender och Greg Tocchinis Low redan i början på 2018 men har av olika anledningar väntat med min recension ända tills nu. En av anledningarna var att jag tyckte den var seriens sämsta arc med en förvirrad handling som saknade den dramatiska nerv som funnits i tidigare volymer. Nu när jag samlat flera andra serier av Remender (Deadly Class, Black Science och första numret av den nya serien Death or Glory) på hög för veckans inlägg så tänkte jag bita i det sura äpplet och läsa om Low, Vol. 4: Outer Aspects of Inner Attitudes för att se om den mognat och jag inser nu att jag var lite väl hård i min bedömning…fast ändå inte.

Handlingen klarnade något efter att jag läst om tredje volymen och förstärkte också det jag saknade med den fjärde. Det som saknas är den underbara och gripande dynamiken mellan de skadade tvillingsystrarna: den ena (Tajo) uppväxt som slav i en brutal piratstad med blodiga gladiatorspel och den andra (Della) hjärntvättad i staden Voldin där uttryck av konstnärlig art bestraffas med döden och där budskap om hopp betraktas som lögner och villfarelser som enbart har till syfte att uppvigla massan. Förutom detta har vi även klassisk avundsjuka eftersom Della var förutbestämd att ensam bära familjens Helm Suit som gått i arv i generationer och när Della upptäckte vad Tajo gjort med den var det något som brast inuti Della. Hon tog rustningen, lämnade sin syster för att dö och hennes jakt på modern är inget annat än en blodtörstig hämnd för det svek som Stel, i Dellas ögon, gjort sig skyldig till. Fortsättningen på denna gripande familjesaga med episka förtecken får dock vänta till en senare volym för handlingen i fjärde volymen kretsar bara runt Tajo och hennes försök att hindra Rolns dotter från att spränga Salus i luften.

Det som jag imponerats mest av i Low är det fantastiska världsbygget och Tocchinis vackra, Heavy Metal-influerade stil men här får vi mest följa Tajos ömkliga och patetiska inre dialog och ett högtravande pretentiöst tonläge som inte blir bättre när alla actionscener kryddas av överdramatiskt munhuggande. På slutet staplar Remender olika klichéer och troper med en biljakt som hämtad ur Femte elementet eller Minority Report, ett Ozymandias-liknande avslöjande à la Watchmen eller klassikern där storskurken avslöjar vad han tycker och tänker ovetandes om att hela världen lyssnar.

Samtidigt finns det moment i serien som jag verkligen gillar, till exempel den artificiella intelligensen Io som är en Vision-liknande skapelse med flera tusen år på nacken och vars medvetande innehåller flera olika personligheter, bland annat den avlidne brodern Marik. Via Io övertygas den tvivlande Tajo om att hoppet är det ända sättet att överleva och slutet på fjärde volymen visar att det ligger en sanning bakom Marik och Stel Caines orubbliga tro på hoppet när tillvaron är som mörkast.

När fortsättningen på serien kommer har jag ingen aning om men att den är på gång skvallrar flera frestande skisser av Tocchini som Remender publicerat på sitt Twitterkonto och även en intervju som gjordes av CBR.com i oktober 2017. Tydligen finns det planer på en TV-adaption (precis som med Remenders Deadly Class som lämnat planeringsstadiet för länge sedan och nu blivit verklighet, men mer om detta i kommande inlägg) och vill man läsa serien från början så finns det numera även en rejäl samlingsutgåva som samlar seriens första 15 nummer. Fjärde volymen är en liten dipp men serien har alla förutsättningar att hitta tillbaka till ursprungsformen och det är värt att vänta på Tocchinis lysande alster.

Trackback-adress