Den första serie jag läste av Jeff Lemire var Descender (tecknad av Dustin Nguyen) när den dök upp 2015 och därefter har jag betat av hans Hawkeye (tecknad av Ramón Pérez) och Moon Knight (tecknad av Greg Smallwood, m.fl.) från Marvel Comics, miniserien Plutona (tecknad av Emi Lenox) samt hans lysande Black Hammer (tillsammans med Dean Ormston, David Rubín, m.fl.) och nu senaste den mästerliga rysaren Gideon Falls (tillsammans med Andrea Sorrentino).

För mig är Lemire alltid ett säkert kort när det gäller skickligt handlag om både karaktärer och välstrukturerad handling samt att de serier jag läst av honom rör sig i de genrer jag gillar mest, såsom superhjältar, sci-fi, skräck och fantastik. Det finns dock en annan Lemire, nämligen indieskaparen som slog igenom med serierna Essex County, The Underwater Welder och Sweet Tooth innan han skrev ett exklusivt kontrakt med DC Comics. Serier om utanförskap, familj och utsatthet som oftast utspelas i en lantlig miljö eller långt ut i provinsen, antingen naket realistiska eller med inslag av magisk realism (eller som i Sweet Tooth, en sorts postapokalyptisk fabel) och dessutom tecknad av Lemire själv med hans alldeles unika personliga stil som alltid är känsloladdad och uppslukande. Den sistnämnda kommentaren om Lemires teckningsstil är baserad på min genomläsning av hans serie Royal City, där Lemire går tillbaka till sina indierötter och berättar om en stad och en familj som drabbats av en förbannelse, för det som gjorde att jag drog mig för att läsa Lemires tidiga serier var det faktum att jag inte alls kände mig bekväm med hans teckningsstil (ungefär som med Matt Kindt som också är en lysande författare som gärna tecknar sina egna alster) men nu älskar jag den.

I Royal City får vi möta familjen Pike i en tidigare blomstrande industristad som sett sina bästa dagar. Fadern Peters stroke gör att den dysfunktionella familjen återförenas (äldste sonen Patrick är författare med skrivkramp i New York, dottern Tara försöker ge staden en framtid genom att göra om den dödsdömda fabriken, som varit Royal Citys hjärta i generationer, till lyxlägenheter och rekreation, lillebror Richard som är missbrukare och skyldig stadens undre värld pengar samt den bittra modern Patti) och det blir snart tydligt att familjens komplicerade förhållande beror på yngste sonen Tommy, eller snarare avsaknaden av densamme eftersom han drunknade 1993, blott 14 år gammal, och hans död gäckar familjen ständigt.

Förutom att familjemedlemmarna präglas av sina olika inre demoner (alltifrån misslyckande, skilsmässa, ofruktsamhet, missbruk, ensamhet och cynism) så känner de alla skuld för Tommys bortgång och alla hemsöks de av olika idealiserade versioner av Tommy i sin vardag: Fadern ser honom som en tioåring; modern, som hoppades att yngste sonen skulle bli det perfekta barnet, ser honom som en vuxen präst; Tara ser honom som den lilla pojken hon brukade sitta barnvakt åt; Richard, som var det enda syskonet som såg Tommy för den han egentligen var, ser honom som en jämnårig suparbroder och ”partner in crime” och så Patrick som av okänd anledning ser honom vid tiden för hans död.

Denna magiska realism blandat med en familj som slitits sönder och samman gör Royal City till en djupt tragisk berättelse som fortfarande dröjer sig kvar i mitt medvetande och som grädde på moset ackompanjeras handlingen av Tommys spöklika berättarröst från andra sidan graven via hans dagboksanteckningar som äldste brodern Patrick försöker använda som grund för sin, mycket försenade, tredje roman. Jag tänker inte gå närmare in på familjemedlemmarnas övriga skelett i garderoben men jag kan lugnt konstatera att Royal City verkligen förtjänar sin Eisnernominering i kategorin Best New Series och dessutom är den min favoritkandidat när det gäller att vinna priset. Rekommenderas varmt!!!

Trackback-adress