I ett år har äkta paret George och Samantha planerat för sitt sabbatsår i Oaxaca, Mexico. Hon för att skriva klart sin roman och han för att studera insekter och återuppta sitt måleri…men detta är också en resa för att rädda ett äktenskap. George är bitter, stingslig och allmänt negativ efter att ha förlorat sitt jobb som entomolog vid ett av New Yorks museum och Samantha längtar efter barn och hoppas att George åter ska hitta passionen för måleriet som gjorde att hon förälskade sig i honom. Hon är också hemlighetsfull när det gäller arbetet med boken och att hon föreslagit destinationen för resmålet…en plats hon besökte för tjugo år sedan och som fortfarande är ett trauma hon måste bearbeta.

2016 var Nanjing, The Burning City min favorit att vinna en Eisner Award i kategorin Best Graphic Album—New (vilket inte var så konstigt med tanke på att det var den enda titeln jag läst bland de nominerade) men istället gick priset till Ruins av den för mig helt okände Peter Kuper. Sedan dess har jag varit sugen på att läsa den och den slitna gamla frasen ”den som väntar på något gott…” visade sig återigen vara ett av de bästa ordstäven. Vissa titlar behöver man bara öppna för att de ska suga tag i en och sedan är man hopplöst och underbart fast. Bara några sidor in i denna bok så dras jag med på ett äventyr där varje sida är ett grafiskt konstverk där Kuper briljerar med underbar färgläggning, en innehållsrik berättelse med flera lager, mycket humor och oemotståndligt bitterljuvt anslag.

Framförallt är Ruins ett onomatopoetiskt litet mästerverk och jag fullkomligt avgudar Kupers textning där varje karaktärs pratbubbla får en egen personlighet och där man till och med kan se när samma person pratar på olika språk.

Förutom historien om det omaka paret så ramas berättelsen in av en monarkfjärils långa resa från Kanada till Mexico. Resan för fjärilen genom monokroma landskap där den blir åskådare till mänsklighetens ”ruiner”, som utslagna områden i New Yorks slum, kärnkraftverket Three Mile Island i Harrisburg, brutal gruvdrift i West Virginia, slavliknande förhållanden för immigranter som jobbar på fälten i Florida, följderna av orkanen Katrina i New Orleans, gränsen mellan USA och Mexico i Texas och knarkhandel i Monterrey. Här visar Kuper upp en blek och smärtsam detaljrikedom som står i bjärt kontrast till Mexicos heta temperatur och färgsprakande landskap och miljöer.

Monarkfjärilen är också en uppenbar spegling av parets resa till Mexico eftersom landet är fjärilsartens naturliga fortplantningsplats och flera mexikanare tror också att monarkfjärilarna är själarna efter döda barn som återvänder till sina förfäders hem.

I början av berättelsen är både George och Samantha rätt så anonyma karaktärer men resan till Oaxaca gör att vi får känna dem bättre. George är arg på sig själv, världen och hustrun som bara har tid för boken men när han väl tar sig tid att utforska omgivningen blir han som besatt av landets intressanta fauna av insekter och han träffar också två nya vänner: en brittisk bokhandlare och en tidigare fotograf som dränker sina sorger i flaskan efter att ha upplevt fasansfulla scener i det politiskt oroliga Latinamerika. Han blir genuint intresserad av staden, landet, dess politik (och därmed korruption), lär sig spanska och efter att ha först ha varit emot det mesta visar han sig vara den som är mest öppen för förändring.

Samantha däremot är självupptagen, distraherad och hemlighetsfull. Det trauma hon genomlevde i Oaxaca i sin ungdom, som hon inte pratat om med sin man, är ständigt närvarande och hennes författade strävar inte efter att skapa något nytt utan mer att återskapa det hon förlorat. När boken närmar sig sitt slut är det uppenbart att hon lever i det förflutna och att målet att de ska komma närmare varandra genom ett gemensamt sabbatsår är ett hopplöst fall.

Peter Kuper väver också skickligt in Mexico i handlingen med små oroväckande jordbävningar, ständiga fyrverkerier, folkilskna hundar och det faktum att befolkningen i Oaxaca är hjärtligt trötta på den korrumperade guvernören. Den gamla aztekiska civilisationen och övergreppen på den samma under Cortés och conquistadorerna är också svårt närvarande och bidrar starkt till albumets bitterljuva anslag.

Även om jag gillar Nanjing, The Burning City så blev jag som besatt av Ruins och den är verkligen en värdig Eisnervinnare. Den är vacker, smärtsam, rolig, djup och visar på många sätt att det bästa med livet är att ta vara på det man har och att inte grubbla över det man kanske hade fått.

Trackback-adress