Det senaste året har jag upptäckt att biblioteken fått ett alltmer imponerande utbud av riktigt bra serier – inte bara på Malmö Stadsbibliotek (som är det största biblioteket i min närhet) utan även ute i provinsen, som till exempel Arlöv och Åkarp där jag jobbar respektive bor. Min väg in i seriernas underbara värld började på biblioteket i Åtvidaberg där jag tillbringade otaliga timmar under min mellanstadietid med att sluka Linda & Valentin, Buddy Longway, Asterix, Lucky Luke, Mystiska 2:an och mycket annat och det är underbart att se att seriekulturen fortsätter att blomstra på biblioteken. Vid ett av mina senaste besök hittade jag till min stora glädje hela följetongen av Theos ockulta kuriositeter och eftersom flera ur redaktionen på Shazam hyllat serien och jag alltid är svag för (och tyvärr svältfödd på) svensk fantastik och skräck så beslutade jag mig för att läsa hela härligheten. Dessutom upptäckte jag att Rikard recenserat de två första delarna av följetongen Deus Ex Machina men inte den tredje och avslutande så i det här inlägget får ni en recension av denna plus mina tankar om Theos ockulta kuriositeter som helhet.

För er som aldrig hört talas om Theos ockulta kuriositeter så är det något så unikt som en Lovecraftinspirerad berättelse om den ockulta experten Theo som drabbats av en förbannelse som gjort att han numera är en gigantisk talande björn. När han inte hjälper polisen Max med att utreda diverse mystiska obegripligheter så driver han också en liten butik i Gamla Stan i Stockholm med namnet Theos ockulta kuriositeter. Serien är skapad av Ola Skogäng och hans underbara klara linjen-stil för tankarna till både Hergé, Tardi och Mignola och han har byggt upp ett underbart litet universum befolkat av vampyrer, mumier, andar och odöda (mycket inspirerat av Universals gamla filmklassiker och även obskyra karaktärer ur verkligheten) samt till och med en fängslande skapelsemyt. Förutom Skogängs fantastiskt illustrerade Stockholmsskildringar är anrättningen även härligt kryddad med mycket humor, som att ingen verkar ha något problem med att Theo är en talande björn, hans förkärlek för Hawaiiskjortor samt att hans favoriträtt är tacos.

Persongalleriet är mycket underhållande: Dels har vi polisen Max som gör en spännande resa genom berättelsen, sierskan Helga vars spirande romans med Theo går som en kärleksröd tråd genom volymerna samt den unga flickan Felicia (som tas omhand av Theo eftersom hennes mor försummar sitt föräldraansvar) som lär sig mörk magi och går sin egen väg. Vidare har vi huvudet av den berömde svenske filosofen, teologen och mystikern Emanuel Swedenborg (som är ständigt berusad eftersom hans huvud förvaras i en glaskupa fylld med sprit) som sitter på värdefull information om det mesta i universum samt Theos ärkefiende Amir Kairo, mumien som kastat förbannelsen på Theo och som dessutom är en spitting image av Boris Karloffs klassiska gestaltning av den mumifierade prästen Imhotep i Mumien vaknar (1932).

Om vi kastar oss över tredje delen av Theos ockulta kuriositeter – Deus Ex Machina (recension av första delen kan ni läsa här och andra delen här) så är det en imponerade avslutning där Ola Skogäng, tillsammans med tecknaren Daniel Thollin, knyter ihop säcken på ett sätt men samtidigt definitivt öppnar dörren för fler fantastiska äventyr. Jakten på den mytomspunna Gudsmaskinen (Deus Ex Machina) får de tidigare fienderna Theo och Amir Kairo att göra gemensam sak för att stoppa den odödlige Hasse (Ahasversus) från att förinta världen så han kan återförenas med sin älskade hustru. Allt medan Felicia (som äntligen dykt upp efter att ha varit frånvarande länge i handlingen) försöker rädda livet på Helga genom att föra henne till Dödens rike där hon får minst sagt oväntad hjälp.

Deus Ex Machina är utan tvekan höjdpunkten på Theos ockulta kuriositeter där Skogäng bland annat berättar att Jorden fick besök av utomjordingar för flera miljoner år sedan och att de hade med sig en maskin som både kunde ge och ta liv. Detta förklarar dinosauriernas utdöende, Atlantis undergång och Syndafloden plus att beslutet att dela upp maskinen i tre delar är ursprunget till tre av världsreligionerna (kristendomen, islam och judendomen) och denna sköna lek med historien får mig att skutta av glädje. Att Skogäng dessutom plockar in uppfinnaren Christopher Polhem i berättelsen och att han nu tagit Swedenborgs huvud i besittning med hjälp av en alla robotar han konstruerat är ytterligare grädde på moset.

Felicia och Helgas utflykt i Dödens rike gör att vi både får stifta bekantskap med Nikola Tesla, Robert E. Cornish (som försökte skapa liv efter döden på 1930-talet) samt fysikern Giovanni Aldini vars experiment med galvanism gjorde att han kunde få den avrättade brottslingen George Forster att röra sig. Theo och Amir Kairos ankomst till Jerusalem gör också att vi introduceras för en annan underbar person från verkligheten, nämligen Charles Warren, polischef i London under Jack the Rippers härjningar, officer i brittiska armén, en av befälhavarna i Boerkrigen samt mannen som ledde de första utgrävningarna av området runt Tempelberget i Jerusalem. Skogäng fyrar av på alla cylindrar med detta bisarra persongalleri och dessutom gillar jag Daniel Thollins teckningsstil allt mer även om jag föredrar när Ola själv håller i pennan.

Att läsa hela Theos ockulta kuriositeter gav definitivt mersmak eftersom serien har en alldeles unik röst och ton och jag rekommenderar den till alla serieälskare i vårt avlånga land. Om det blir fler äventyr från Ola Skogäng återstår att se men nu ska jag kasta mig över Daniel Thollins alldeles egna fortsättning, Theo och Uppsalas väktare, som både utspelas i den anrika universitetsstaden och dessutom publicerats med hjälp av en av stadens förträffliga seriebutiker, Seriezonen, som även anordnar seriefestivalen Uppsala Comix.

Trackback-adress