Den 28 februari 1953 framförs Mozarts pianokonsert nr. 23 i Folkets radiohus i Moskva med Marija Judina som solist. Knappt är konserten till ända förrän radiohusets direktör får ett telefonsamtal från kamrat generalsekreteraren själv, Josef Vissarionovitj Stalin, som meddelar att han uppskattade kvällens konsert mycket och ser fram emot inspelningen. Radiohusets panikslagne direktör inser dock till sin fasa att det inte existerar någon inspelning eftersom konserten sändes direkt men han har en lösning på problemet: konserten ska göras om redan samma kväll så Stalin kan få sin inspelning och sedan är allt frid och fröjd. Solisten har dock ingen lust att dansa efter Stalins pipa eftersom hennes familj deporterats till Gulag men låter sig mutas. Dirigenten får en panikattack av rädsla för att göra något misstag men NKVD knackar på hos orkesterns chefsdirigent mitt i natten och tvingar honom att dirigera konserten i morgonrocken. När konserten är klar och skivan pressad uppstår ytterligare ett problem då Marija Judina smusslar med en personlig ”hälsning” i konvolutet som generalsekreteraren läser trots att han blir varnad för att brevet är förolämpande och antirevolutionärt. När Stalin läst brevet, skrynklat ihop det, lagt skivan på skivtallriken och tänt sin pipa stelnar han plötsligt till av smärta och faller ihop på golvet. Så börjar seriealbumet Stalins död av Fabien Nury och Thierry Robin, utgiven på svenska av förlaget Faraos Cigarer.

I Jury och Robins tidigare album i serien ”En rysk historia”, Död åt Tsaren (som egentligen är det andra eftersom det gavs ut 2014/15 och Stalins död gavs ut i två volymer 2010 respektive 2012) skildrades början på den ryska revolutionen genom att vi fick följa Moskvas hatade generalguvernör, storfurst Sergej Aleksandrovitj, samt mannen bakom mordet på samme generalguvernör. I Stalins död tecknar Nury och Robin ett träffsäkert porträtt av rädslan, paranoian och serviliteten runt Josef Stalin och det kaotiska maktvakuumet som uppstod efter hans död. En handlingsförlamad centralkommitté där alla är rädda för att ta ett eget beslut eftersom det kan innebära en enkelbiljett till Gulag eller en avrättning i någon mörk källare men där en man, som troget tjänat Stalin under alla hans år vid makten, äntligen ser sin chans att bli Sovjetunionens nye härskare…men den som gapar efter mycket, och så vidare.

Stalins död är en fiktiv historia inspirerad av verkliga fakta (så gott det nu går med tanke på att det saknas detaljerad information om vad som skedde exakt) och utger sig aldrig för att vara något annat och dessutom innehåller denna historiska händelse tillräckligt mycket galenskap så Jury har bara kryddat lite här och där och ändrat på vissa skeenden utan att göra någon större skada. Persongalleriet består av verkliga personer i Sovjetunionens högsta skikt med den fruktade och makthungrige inrikesministern Lavrentij Berija på den ena sidan och Nikita Chrustjov, mannen som gick segrande ur maktkampen, på den andra.

Stalin skulle inte dö förrän 5 mars 1953 och centralkommitténs låsta läge och velande gjorde inte saken bättre för den sängliggande generalsekreteraren efter hans första hjärnblödning. Bland annat ägnade man mycket möda på att välja ut rätt läkare för att vårda honom vilket blev extra bekymmersamt eftersom Stalin själv deporterat eller avrättat de främsta läkarna i landet efter rykten om en ”sionistisk konspiration”. Förutom den bisarra situationen medan Stalin svävade mellan liv och död så präglas albumet av centralkommitténs inre stridigheter (där Molotov visade sig viktig med sin avgörande röst), Stalins barn Svetlana och general Vasilij samt marskalken Zjukov, krigshjälten och segraren vid Stalingrad och Berlin, som vill åt Stalins son eftersom flera tappra officerare degraderats, arresterats eller dödats på grund av Vasilijs kriminella handlingar och moraliskt tvivelaktiga leverne.

Som historieintresserad gillar jag verkligen Stalins död och kluckar förtjust åt den bitande satiren samtidigt som jag ryser av obehag när det gäller det cyniska maktspelet där människoliv inte verkar vara värt ett rött öre. Scenen när centralkommittén träffar den sängliggande Stalin som kissat ner sig och Berija konstaterar: ”Generalsekreterarens blåsa har förrått honom”; den trogne Molotov vars tro på Stalin aldrig sviktade trots att Stalin deporterade hans hustru samt den bortskämda jättebebisen Vasilij som är sin egen värsta fiende.

Utgåvan är ursprungligen utgiven på Faraos Cigarers moderbolag i Danmark och precis som i Död åt Tsaren så har översättningen från danskan fallit bort när man minst anar det (Marija Judina utbrister ”De er alle i Gulag” och när chefsdirigenten förs bort av NKVD skriker han upprört ”Slipp mig!”). Detta orosmoment (plus att Robin inte har kollat upp hur man spelar klarinett) sprider smolk i glädjebägaren och gör att även denna volym sjunker i betygsättningen. Med tanke på hur snygga Faraos Cigarers utgåvor är så tycker jag att det är rent ut sagt pinsamt att man inte lägger någon större vikt vid att åtminstone korrekturläsa sina svenska utgåvor och jag hoppas verkligen att det sker en förbättring på det området om förlaget vill fortsätta att ge ut bra serier på svenska.

Trackback-adress