Doctor Strange är inte längre Sorcerer Supreme. Istället innehas titeln av Loki, lögnernas och ränksmideriets gud från Asgård. I en magisk turnering, som Strange återigen vann, beslutade sig Vishanti som enhällig jury att titeln skulle gå till Loki, dels på grund av att den magiska oron i världen behöver en odödlig gud men också det faktum att han inte verkar besväras av att allt utövande av magi har ett pris. Stephen Strange återupptar sin medicinska bana (nu som en veterinär som använder sina magiska krafter till att få sina fyrbenta patienter att prata) men han kan inte släppa det faktum att Loki är på jakt efter en mycket mäktig besvärjelse, The Exils of Singhsoon, som kan föra över all Jordens magi till dess bärare. Loki tror att Strange har gömt besvärjelsen i ett magisk förseglat rum i Sanctum Sanctorum som verkar omöjligt att öppna men Strange har istället gömt den inuti själen hos sin förra lärjunge, bibliotekarien Zelma Stanton – ett gömställe som blir allt osäkrare när vänskapen mellan Zelda och hennes nya mästare blir allt intimare. Om Loki dessutom visste vad som egentligen döljer sig bakom den låsta dörren i hans nya hem skulle han inte vara lika ivrig att få upp den…för där döljer sig en fasa som till och med får en gud att darra av fruktan.

När jag fick reda på att Donny Cates skrivit ett exklusivt kontrakt med Marvel jublade jag inombords eftersom hans idérikedom och härligt knasiga koncept med titlar som Buzzkill, The Paybacks, The Ghost Fleet, God Country och Babyteeth hade potentialen att bli en välbehövlig vitamininjektion i Marvels just nu rätt så trötta universum. Att tecknaren Gabriel Hernandez Walta och färgläggaren Jordie Bellaire (som tidigare samarbetat på Tom Kings lysande The Vision) skulle stå för illustrationerna såg också ut att bli en ”match made in heaven” (eller ska jag säga, förlåt ordvitsen, magisk upplevelse). Allt detta införlivades och mycket mer för det här är det bästa jag läst med Doctor Strange och dessutom är ”God of Magic” en perfekt komponerad arc som både bygger vidare på Jason Aarons nystart, utvecklar karaktärerna, levererar bra drama och mycket humor och dessutom har en alldeles fantastisk avslutning som verkligen ger mersmak.

Stranges nya roll som ”Dr. Doolittle” är mycket underhållande och jag blev alldeles kär i den talande bassethunden Bats och dessutom återupplivar (han var egentligen aldrig död) en karaktär från förr som får en avgörande betydelse för hela berättelsen. Vem det är kommer jag inte att spoila men jag kan avslöja att jag blev lika chockad som när Takeshi Kovacs syster Reileen helt oväntat dök upp i Altered Carbon (så där ja, nu har jag spoilat det istället. Se den! Den är fantastisk!).

I övrigt går allt som på räls med en spännande handling med många härliga vändningar och överraskningar och även om det mesta löser sig för Doctor Strange så känns avslutningen som en Pyrrhusseger. Personporträtten är oklanderliga och dialogen likaså och framförallt gillar jag att Loki för doktorn bakom ljuset, på klassiskt Loki-manér, när det gäller sina egentliga avsikter och att Strange visar sårbarhet och dessutom taskigt omdöme när det gäller lojalitet och vänskap. Walta och Bellaire är som väntat fenomenala och slutet…slutet är så himla bra.

Volymen (samlar Doctor Strange #381-385) kommer ut i juli och jag rekommenderar den varmt och längtar efter att få sätta tänderna i nästa arc som har den olycksbådande titeln ”Damnation”. Jag kommer naturligtvis att utforska Thanos av Cates och hans vapendragare Geoff Shaw och längtar efter deras samlingsvolym av The Paybacks från Dark Horse Comics (som också dyker upp i juli). Näst på tur i recensionshögen är mer Marvel i form av Rainbow Rowells Runaways och mer Daredevil av Charles Soule.

Trackback-adress