Lon Eisley är en hitwoman som beslutat sig för att gå i pension och leva ett lugnt och tillbakadraget liv med sin flickvän Asia men Lons uppdragsgivare Milla Albuquerque vill att hon ska utföra ett sista jobb: mordet på den lille gossen Alex. Lon, som precis fått reda på att Asia är gravid, får kalla fötter, räddar pojken och ger sig av på en road trip trots att hennes boss gjorde det klart att hon ville se pojken död av en anledning.

Författaren Ryan K. Lindsay hamnade på min radar efter att jag läst hans lysande Negative Space (tillsammans med Owen Gieni) och han har även samarbetat med finländaren Sami Kivelä på den korta thrillerserien Chum (vilket är slang för ”hajbete” och hela serien beskrivs fyndigt som en ”surf noir”). När nu Lindsay och Kivelä åter slog sina påsar ihop och gav ut den fyrdelade miniserien Beautiful Canvas blev jag eld och lågor, dels beroende på högt ställda förväntningar på serieskaparna själva men också det faktum att serien gavs ut på Black Mask Studios som levererat utmärkta serier som The Dregs och 4 Kids Walk Into a Bank. Seriens grundkoncept verkade vara en spännande och känslomässig thriller med en hitwoman som tvingas välja mellan att ta liv eller att rädda liv men efter en förvirrad genomläsning visade den sig innehålla något helt annat och känslan av att ha köpt grisen i säcken blev påtaglig. Eller så borde jag ha studerat seriens undertitel noggrannare: ”You’re overthinking it”.

Efter en inledning som följer en typisk schablon där en betald mördare drabbas av samvetskval och sedan jagas av de skurkiga skurkarna dyker plötsligt en hel monster squad av muterade bad guys upp, prejar Lon av vägen och slår henne medvetslös. När hon vaknar upp är hela anhanget besegrade och det visar sig att den lilla gossen Alex har pyrotekniska superkrafter som han inte hade en aning om.

Att blanda genrer i serier är inget jag är främmande för, tvärtom. Det är alltid välkomnande och att mixa en thriller med supermänniskor funkar utmärkt men Beautiful Canvas känns mer som ett fruktansvärt osammanhängande populärkulturellt experiment som är alldeles för mystiskt för sitt eget bästa. I efterordet beskriver Lindsay serien som ”a very weird distillation of everything in my head and heart after years of imbibing strange culture and underground curiosities” och han fortsätter med att nämna inspirationskällor som Philip K. Dick, David Cronenberg, Clive Barker och Stephen King, med flera.

Serien är fylld till bredden med knas som tandkräm som fungerar som en kommunikationscentral, sleeper agents med superkrafter, varulvar, muterade björnar, Helicarriers och superdräkter. Allt i en salig blandning där handlingsförloppet känns improviserat eller som minnesanteckningar från en mycket surrealistisk och våldsam dröm. Inte blir det bättre av att alla karaktärer pratar i gåtor och värst av dem alla är den galet skurkiga Milla Albuquerque som har en mycket bisarr vokabulär och störda fritidsintressen (det hon kallar ”trädgårdsarbete” innebär att hon lemlästar personer, planterar deras kroppsdelar i små söta krukor som hon sedan vattnar med offrets blod).

Beautiful Canvas är en riktig soppa bestående av alldeles för många lager som säkert får Lindsay att klucka förtjust men själv känner jag mig som ett levande frågetecken. En liknande historia i händerna på till exempel Alan Moore, Grant Morrison eller Warren Ellis hade säkert funkat utmärkt men Lindsay spelar i gärdsgårdsserien jämfört med dessa serieskapare…eller så överanalyserar jag allt. 😉

Nå ja! Hur som helst. Lindsays Beautiful Canvas var definitivt ingenting för mig men hans Negative Space rekommenderas varmt och jag kommer också snart recensera hans seriealbum Eternal (tecknat av Eric Zawadzki från The Dregs) som utspelas i vikingamiljö där krigarkvinnor försvarar sin by mot män som vill ta deras land och jag hoppas och tror att den kommer att tilltala mina smaklökar bättre.

Trackback-adress