Kate Bishop får en passiv-aggresiv inbjudan av sin ärkefiende Madam Masque som dessutom innehåller ett blodigt halsband, identiskt med det hennes saknade mor brukade bära. Efter att med list, mod och styrka brutit sig in i Madame Masques högkvarter i centrala Los Angeles upptäcker Kate till sin förvåning att den som väntar på henne inte är Madame Masque, utan Kates försvunne pappa, Derek Bishop, och dessutom i en betydligt yngre kropp…? Derek antyder att det finns latenta superkrafter i familjen Bishops blodslinje men han anar föga att Madame Masque utnyttjat honom för sina egna syften…nämligen att utkräva hämnd på Kate och samtidigt skaffa sig en perfekt klonkopia. Andra volymen av Kelly Thompson och Leonardo Romeros Hawkeye bjuder på dubbelspel, Fight Club, Wolverines, kloner, kloner och ännu mera kloner.

När jag recenserade första volymen av Hawkeye: Kate Bishop sa jag att det var en underhållande serie men gnällde över att Marvel och Kelly inte vågade spänna bågen tillräckligt mycket (ursäkta ordvitsen återigen) och dessutom fyllde volymen med bisarra och knäppa skapelser. I andra volymen är dock Kelly varm i kläderna (vad gäller tecknaren Romero och färgläggaren Jordie Bellaire har jag inga som helst klagomål både vad gäller första och andra volymen utan de levererar på topp), handlingen mer strömlinjeformad och samlad, många bitar faller på plats när det gäller hennes far och mor samt en riktigt bra avslutning med en rafflande boss fight och till och med lite kärlek på slutet.

Kelly Thompson hittar helt rätt när det gäller Kate Bishop och till och med gästspelet av X-23 och hennes yngre klonkopia Gabby (Hawkeye #12, tecknad av Michael Walsh), en av Laura Kinneys tre ”systrar” som introducerades i Tom Taylor och David López All-New Wolverine, är klockrent. Extra roligt blir det när Laura meddelar att de är på jakt efter en labbtekniker som tänker skapa fler kloner med deras DNA och Kate stönar ”Ohmigod. I am SO SICK OF CLONES. They are the literal worst”.

På det hela taget kan jag inte komma på något negativt med andra volymen utan Kelly Thompson och co levererar en riktigt bra superhjälteserie med asgrymma omslag av Julian Totino Tedesco, skön dialog, lagom mycket knas, bra karaktärsporträtt och en stor portion humor och ”bad ass”, precis som jag vill ha det. Däremot blir det bara en arc till av serien (där vi får återse Clint Barton) innan den försvinner från seriehyllorna men de som vill ha mer av Kelly Thompson kan trösta sig med hennes nya titel Rogue & Gambit (tillsammans med tecknaren Pere Pérez) och själv är jag väldigt entusiastisk över att hon för bara några veckor sedan skrev ett exklusivt kontrakt med Marvel vilket visar att förlaget har stora planer när det gäller denna skickliga serieskapare.

Trackback-adress