Efter att ha skadats allvarligt under Civil War II och förlorat sin älskade kusin Bruce Banner, a.k.a. den otrolige Hulk, har något hänt med Jennifer Walters Hulk-personlighet: hennes alter ego She-Hulk är inte längre välartikulerad eller grön utan grå med stora ärr på kroppen och hon har nära till raseriets fruktade gräns. Genom terapi och traumasamtal har hon lyckats hålla sitt inre monster i schack men ödet spelar henne ett ironiskt spratt. När värden för hennes favoritbakningsprogram på nätet drogas live och förvandlas till ett bestialiskt monster, förgiftad av två kamerakillar som vill tjäna pengar på ”likes” och ”views”, måste Jen förvandlas till ett monster…för att rädda ett annat monster.

Det är med sorg i hjärtat jag tvingats överge Marvels ordinarie Hulk-titel efter mer en 30 års läsande men The Totally Awesome Hulk är så långt ifrån bra och oceaner från vad jag förväntar mig när det gäller gammagrönt drama och action. Både titeln och Amadeus Cho känns som en irriterande finne i röven och jag längtar efter Bruce Banners återkomst och redaktörer och författare som kan lyfta serien till de höjder den hade. Nu skulle ju den här recensionen egentligen handla om andra volymen av Mariko Tamakis She-Hulk men min frustration över The Totally Awesome Hulk spiller över på She-Hulk eftersom den totalt tappat tonen från första volymen och levererar tröttsam slentrian-Marvel och ett riktigt dåligt fristående nummer som desperat och tondövt försöker flirta med She-Hulks tidigare tradition med meta och fjärde väggen.

Vad det är som hänt har jag ingen aning om men att det känns slött och oengagerat från alla parter är uppenbart och det gäller inte minst alla tecknarbyten. Nico Leon är borta och istället får vi två helt okej nummer med Georges Duarte innan förvirringen börjar. Julian Lopez har en vansinnigt skicklig penna som påminner en hel del om Michael Lark, Michael Gaydos och Matthew Southworth men mitt i numret avbryts flödet av Francesco Gastons mediokra stil som skiljer sig avsevärt från Lopez härliga bilder. Proceduren upprepas i ett nummer till innan signaturen Bachan dyker upp med en cartoonliknande stil som imponerar föga, förutom att resten av numret är smärtsamt dåligt.

Serien fortsätter med en arc till och sedan är det tack och adjö för Tamakis She-Hulk och med tanke på andra volymen är jag inte ett dugg förvånad. Frågan är bara vad Marvel själva vill med karaktären för nog finns det historier att berätta och jag tycker att Tamakis läsvärda inledning var mycket lovande men något gick allvarligt fel på väggen. Nu längtar jag istället ännu mer till hennes miniserie Supergirl: Being Super tillsammans med min stora idol Joëlle Jones och ber en bön att Marvel skärper till sig när det gäller sina Hulk-titlar.

Trackback-adress