Josie Schuller och hennes familj har flyttat från Seattle till Cocoa Beach, Florida där hon startat eget inom lönnmördarbranschen med alla komplikationer som det medför. Förutom att jobben inte ger lika mycket betalt som när hon tillhörde en större organisation så måste hon städa upp efter sina egna mord och dessutom handskas med en alltmer nipprig svärmor som hotar att avslöja Josies dubbelliv för den lyckligt ovetande maken Gene. Det är då som hennes tidigare bekantskap Irving dyker upp som en skänk från ovan och erbjuder sig att ta hand om själva ”städproceduren” om han får en del av kakan, vilket hon tror hon kommer att tjäna på i slutändan eftersom han är billigare i drift än vad hon skulle få betala som medlem i en lönnmördarorganisation som erbjuder henne både medlemskap och jobb. Det visar sig dock att Irvings metoder och historia gör honom till ett allvarligt riskproblem som inte bara hotar hennes verksamhet utan också hennes familj och Irving är dessutom inte en man man avvisar i första taget.

Joëlle Jones är en fantastisk tecknare som bara blir bättre och bättre. Förutom hennes lysande första volym av Lady Killer så har jag njutit av hennes ikoniska omslag till Mockingbird samt one-shoten Mockingbird: S.H.I.E.L.D. 50th Anniversary #1 (tillsammans med Chelsea Cain) och ser fram emot tradeutgåvan av hennes och Mariko Tamakis (This One Summer, She-Hulk) miniserie Supergirl: Being Super som kommer ut i maj 2018 (?!?!, Allvarligt! Serien avslutades i juni 2017 och DC tycker det är helt rimligt att vänta nästan ett år på en samlingsutgåva av en miniserie på fyra nummer som dessutom hyllats av många. Obegripligt!).

Första volymen av Lady Killer avslutades i maj 2015 och andra volymen startade i augusti 2016 men det tog ett helt år att färdigställa alla fem nummer vilket gjort att väntan blivit lång. Dock var den verkligen värd att vänta på för trots att Jamie S. Rich (som var medförfattare till första volymen och nu har fullt upp som Senior Editor på Vertigo) lämnat serien tillsammans med den formidabla färgläggaren Laura Allred så har Jones visat att hon är mer än kapabel att ro iland serien på egen hand och hon har också fått en utmärkt ersättare till Allred i Michelle Madsen.

Rent estetiskt är mycket sig likt i fortsättningen på Lady Killer där Joëlle Jones briljerar med en perfekt 60-talskänsla där inga detaljer lämnas åt slumpen, både när det gäller tapettryck, mode, bilar, leksaker, ja, till och med frysmat från 60-talet. Att serien är lika blodig och våldsam som innan samtidigt som de flesta av Schullers uppdrag utförs med noggrannhet och finess och med mycket glimt i ögat till det mesta i lönnmördargenren är bara grädde på moset i en serie som inte hymlar med att den handlar om ond bråd död.

Den största behållningen med andra volymen, där Jones också visar att hon utvecklats inte bara som tecknare utan också som författare, är hotet mot familjen som blir ytterst påtagligt och verkligt ju närmare den blodiga avslutningen vi kommer. Redan i första volymen hintades det om att svärmodern kände igen Irving när hon såg honom tillsammans med Josie på Världsutställningen i Seattle 1962 och vi får nu veta att svärmodern Schuller jobbade i den nazistiska underrättelsetjänsten och att hon fick i uppdrag att undersöka en viss Dr. Reinhardt, en doktor vars sjuka hjärna och vidriga gärningar får nackhåren att resa sig, och att han nu finns i USA, kallar sig Irving, umgås med Josie och dessutom dyker upp i deras hus som middagsgäst, något som mamma Schuller inte ser med blida ögon.

Flashbacken med mamma Schuller är fantastisk och även den korta scenen med Josies egen fattiga men viljestarka mamma ger mersmak och att andra volymen av Lady Killer inte är det sista vi sett av Josie Schullers öden och äventyr känns uppenbart när slutet på volymen närmar sig. Jag ser verkligen fram emot mer av Lady Killer och framförallt ännu mer av Joëlle Jones som inte bara är en skicklig författare utan också en av de bästa tecknarna just nu på den amerikanska seriemarknaden. Rekommenderas varmt!!!

Trackback-adress