Året är 2016 men vi befinner oss i en annan alternativ värld. En värld där Pax Americana rått sedan slutet på Andra världskriget, styrd av president Henderson och hans son som vicepresident, men det är en värld som sakta men säkert håller på att gå under till följd av massivt radioaktivt nedfall efter att ett idiotsäkert system av fjärrstyrda kärnvapenmissiler inte visat sig vara speciellt idiotsäkert. Far och son Henderson har dock en lösning på problemet: med hjälp av tidsmaskinen ”The Splitter” tänker vicepresidenten, plastikopererad att likna sin farfar i hans bästa år, resa till vår tidslinje och ändra historien så att den passar Hendersons korrumperade och maktfullkomliga syften. Major Guadalupe Torres är dock fast besluten om att inte låta dem förstöra världen en gång till och skickar två marinsoldater efter dem tillbaka i tiden för att stoppa dem. Tillbaka i tiden till augusti 1945 i ett sönderbombat Berlin som kontrolleras av de allierade i begynnelsen av det Kalla kriget och där ingen går säker.

William Gibson, science fiction-författaren som kallas för cyberpunkens fader och som myntade ordet cyberspace, har en gedigen bibliografi och många utmärkelser i bagaget men han har aldrig författat en serie tidigare, inte förrän 2016 då han tillsammans med medförfattaren Michael St. John Smith och tecknaren Butch Guice presenterade serien Archangel på förlaget IDW. Att Gibson är en erfaren och skicklig författare är utom allt tvivel men hela detta projekt är en smärtsam påminnelse och exempel på att tecknade serier är en konstart i sig och ingenting man snyter ur näven hur lätt som helst.

Allt börjar mycket bra med ett spännande och nervkittlande koncept och Butch Guice i högform tillsammans med den synnerligen erfarne tuscharen Tom Palmer vid sin sida men ju längre in i berättelsen vi kommer desto mer uppenbart blir det att alla bitar inte är på plats och avslutningen är som att bevittna ett brinnande tåg som rusar mot katastrofen. Handlingen läcker som ett såll, alla karaktärer är endimensionella och stereotypa (den onde vicepresidenten, den attraktiva och smarta brittiska agenten Naomi Givens, hennes tidigare älskare den snygge, buttre och misstänksamme kapten Vince Mathews, den hjältemodige, effektive och målmedvetne marinsoldaten, m. fl.), Butch Guice som försvinner ur serien efter tre nummer och ersätts av mediokra kopior samt en förvirrad och hafsig final som avslutas med en klassisk trope när det gäller tidsresande.

Om serien hade fortsatt med samma nerv och glöd som inledningen och man dessutom hade erbjudit den noggranne och skicklige Guice den tid han hade behövt kanske det hade gått att rädda serien men den är alldeles för dåligt planerad och hade behövt en redaktör som drog i handbromsen innan katastrofen blev ett faktum.

Serier är ett unikt medium där alla bitar måste falla på plats för att slutprodukten ska bli njutbar men det kräver hårt arbete och en känsla för mediet som Gibson sorgligt nog inte besitter. Archangel känns mer som en misslyckad storyboard till en film som aldrig blev av och är definitivt ingen serie att lägga på minnet, tvärtom råder jag alla serieälskare att undvika den. Att serien dessutom till råga på allt blivit nominerad till en Eisner i kategorin Best Limited Series är en total gåta och rent ut sagt skrämmande eftersom det visar att delar av Eisnerjuryn måste vara totalt tondöva när det gäller vad som ska räknas som en serie av högsta kvalité.

Det som gjorde att jag härdade ut eländet var att jag läste Black Magick av Greg Rucka och Nicola Scott samt Sherlock Frankenstein & The Legion of Evil av Jeff Lemire och David Rubín parallellt med Archangel. Två slående exempel på serier skapade av kreatörer som har koll, jobbar hårt och dessutom levererar serier som är en fröjd att läsa.

Trackback-adress