Jag förmodar att Marvel Comics vill att vi ska fortsätta läsa Doctor Strange efter att Jason Aaron lämnat titeln men om de vill locka läsare till en volym som så uppenbart är en transportsträcka till Donny Cates nya run med Loki som ny Sorcerer Supreme så hade de kunnat välja något sexigare än en tie-in till Marvels senaste bombastiska event: Secret Empire.

Femte volymen börjar in media res där Doctor Strange försöker besegra Baron Mordo, nuvarande härskare över New York City som tagit över doktorns Sanctum Sanctorum. Captain America, som transformerats till en Hydra-agent med hjälp av den kosmiska kuben och tagit över landet, har lämnat över kontrollen över New York till baronen som nu inneslutit staden i en magisk bubbla kallad Darkforce full av mörk magi och livsfarliga demoner. Stephen Strange försöker stoppa baronen med de få magiska resurser som står till buds och han får även oväntad hjälp av Daredevil, Spider-Woman, reportern Ben Urich och även maffiabossen Wilson Fisk, mer känd som Kingpin.

Det otacksamma uppdraget att författa denna magiska soppa har tilldelats Dennis Hopeless som gjorde bättre ifrån sig i Avengers Arena, Avengers Undercover och den senaste följetongen med Spider-Woman som nybliven mamma. Jag lider verkligen med Dennis där han förtvivlat försöker blåsa liv i ett löjligt koncept som redan gjorts i crossovern Inferno för snart 30 år sedan och hela Secret Empire-historien är en pinsam uppvisning i tröttsamt Marvel-berättande som förtjänar att kastas på sophögen där det hör hemma. Allt tecknas av Niko Henrichon (Pride of Baghdad tillsammans med Brian K. Vaughan) som gör sitt bästa men faktum är att det enda detta äventyr lyckas skapa är smaken av en sur uppstötning.

Då är jag betydligt mer imponerad av volymens två avslutande fristående nummer (Doctor Strange #25-26) där vi får följa Doctor Strange och hans nya lärjunge, bibliotekarien Zelma Stanton (som var märkligt frånvarande under Secret Empire-röran) där han försöker lära henne allt han kan i en värld där magin fått sig en allvarlig törn och där man måste hushålla med resurserna. Dessa två nummer är författade av John Barber, som är mest känd som en långvarig författare till diverse följetonger med Transformers och andra licensprodukter hos förlaget IDW samt miniserien Doctor Strange/Punisher: Magic Bullets, och han lyckas hitta tillbaka till den härliga tonen i Jason Aarons run som dessutom är härligt kryddad av Zelmas cyniska sarkasmer. #25 tecknas av en hel hög med tecknare där veteranen Kevin Nowlan åter imponerar mest och jag hoppas att jag får njuta mer av hans härliga alster.

Tyvärr går det inte att rekommendera femte volymen av Doctor Strange bortsett från volymens sista två nummer som jag rekommenderar att man skaffar i lösnummer om man gillade Jason Aarons run. Om Marvel hade beslutat sig för att fylla gapet mellan Aaron och Cates med fristående nummer à la John Barber (eller varför inte Barbers ovan nämnda  miniserie Doctor Strange/Punisher: Magic Bullets som består av fyra nummer) hade resultatet nog blivit annorlunda och betydligt värdigare än ytterligare en trött tie-in till ännu ett meningslöst Marvel-event.

Trackback-adress