Efter två års väntan är det så äntligen dags för Dennis Gustafssons sjätte album med den skånske privatdetektiven Viktor Kasparsson: Helvetets fasor. Då Kasparsson alltid varit en favorit hos både mig och Rikard tänkte vi slå våra kloka huvuden ihop och presenterar därmed en dubbelrecension på denna hett efterlängtade fortsättning på följetongen om Kasparssons öden och äventyr i gränslandet mellan det oförklarliga och övernaturliga i skånsk 1920-talsmiljö.

Ett brutalt mord på familjen Gullin i Malmö 1927 visar starka likheter med ett liknande massmord i staden 1891 vilket uppmärksammas av den alltid lika vaksamme Viktor Kasparsson. När han kontaktar överkonstapel Rosendahl om sina misstankar avfärdar dock denne dessa som omöjliga eftersom gärningskvinnan, den vettvilliga sömmerskan Lovisa Alm, greps på bar gärning på den makabra brottsplatsen, dömdes och dessutom halshöggs för dådet på Spetsgården i Kristianstad vintern 1892. Men när Malmös polismästare Schaar kontaktar Rosendahl med samma misstankar kovänder överkonstapeln och ger Kasparsson i uppdrag att försöka lösa det märkliga och makabra mysteriet. Det visar sig att massmordet har likheter med ytterligare två mordfall, alla utförda av olika kvinnor, och när Kasparsson upptäcker vad brottens gemensamma nämnare är är goda råd dyra eftersom den yngsta dottern i familjen Gullin överlevde och mördarens blodtörst kommer inte att stillas förrän hela familjen tagits av daga.

Andreas: När höstmörkret faller, temperaturen dalar och regnet och blåsten pinar landskapet utanför mitt hem i Åkarp finns det inget skönare än att krypa upp i soffan och avnjuta ytterligare ett makabert äventyr med Viktor Kasparsson under Dennis Gustafsson säkra överinseende. Helvetets fasor har allt man kan önska sig av ond bråd död, mörka gränder, iskall vinter och övernaturliga hemskheter och dessutom utspelas det mesta av albumet i ett Malmö som aldrig varit vackrare eller för den delen mera skräckinjagande. När Kasparsson kör förbi Hotell Savoy i Dr. Bergers lånade Bugatti eller svänger förbi Gustaf Zadigs butik och Hanssons skyltfabrik på Stora nygatan känner jag mig som hemma, fast jag är östgöte och bara bott tio år i staden.

I detta album får vi också möta en Kasparsson som är märkbart påverkad av allt hemskt han varit med om under sina äventyr. Hans nerver är ur balans och en skada i ryggen tvingar även den relativt unge mannen att nyttja en klädsam käpp till sin snygga tweedkostym. Flera karaktärer från förr känns igen såsom Dr. Berger, den ständigt återkommande Emilia Varga och framförallt kärleksintresset till antikvarien Jennifer som här blir alltmer intimt.

Som vanligt har Gustafsson gjort en gedigen research när det gäller alla miljöer och förutom nostalgiska bilder från ett Malmö på 1920-talet så blir vi även smärtsamt påminda om de dåvarande fattigkvarteren runt kanalen och Caroli med de ironiskt klingande namnen Jerusalem och Betlehem.

Hela albumet är synnerligen väl komponerat med en perfekt inledning, mellandel och nagelbitande avslutning och Gustafssons bilder och färger har aldrig varit bättre och då räknar jag redan hans alster som något av det bästa man kan läsa i svensk serieväg överhuvudtaget. Gustafsson briljerar med sina mustiga kapitelbilder och flera skickligt regisserade ordlösa scener som skapar en perfekt stämning och jag räknar Viktor Kasparsson: Helvetets fasor som ett av de bästa albumen i serien, kanske till och med det bästa. Rekommenderas varmt!!!

Rikard: Till skillnad från Andreas så är min koll på Malmö som utflyttad göing till Norrland liten. Men visst är Viktor Kasparsson perfekt i höstmörkret särskilt med skräckhelgen nr 1 i antågande.

Inledningen är riktigt bra med en Kasparsson plågad av egna smärtor samt med tvivel kring framtiden och därpå en slakt av fruktansvärt slag. Serieskaparen Gustafsson blir bara bättre och bättre och jag kommer att tänka på franske mästaren Jacques Tardi, inget dåligt betyg. Gustafsson kan skapa stämningar som få andra svenska serieskapare. Men efter den lovande inledningen faller mitt intresse och jag börjar känna mig lurad på konfekten och tankarna börja glida mot att det är det sämsta albumet hittills. Men tanken landar inte för det vänder och det rejält. Gustafsson väver samman utanförskap, klassförakt, patriarkat och hat till en genuint skrämmande blandning.

Det roligaste med en dubbelrecension är när recensenterna inte är eniga men jag kan bara hålla med Andreas om avslutningen. När jag lägger ifrån mig albumet finns en krypande skräck kvar med ett sting av sorg och det tar ett bra tag innan albumet släpper sitt grepp om mig. Definitivt ett av de bättre i serien men jag håller nog Blodsband och Skräckens ängel högre. Men så är också Viktor Kasparsson det bästa som finns att tillgå bland svenska serier. Tack å bock!

Trackback-adress