Lewis och Clark slår läger för vintern i ett övergivet fort och för en gång skull verkar det som att den prövade expeditionen äntligen kan slå sig till ro…enda tills gamla fiender dyker upp i den mystiskt tjocka dimman som omgärdar fortet. The Corp of Discovery vänder sig mot varandra i vad som verkar vara en vansinnig masspsykos och den gravida indiankvinnan Sacagawea, som redan hyser misstro mot sina ”beskyddare”, gör allt i sin makt för att skydda sitt blivande barn – speciellt när det gäller Sacagaweas egna demoner och hjärnspöken.

Jag har varit ett fan av Chris Dingess och Matthew Roberts serie Manifest Destiny, som handlar om Lewis och Clarks berömda expedition i den amerikanska vildmarken i början på 1800-talet med twisten att de möter en livsfarlig värld full av vedervärdiga monster och mystiska valvbågar, enda sedan starten i november 2013 och njutit av de välgrundade karaktärerna, mystiken, spänningen, den historiska miljön och det ena monstret läskigare än det andra. Den fjärde volymen led i mina ögon av en sidohandling, som visserligen var spännande och informativ när det gällde bakgrunden till seriens fascinerande mytologi, men som gjorde att huvudhandlingen haltade betänkligt. Min förhoppning var att man skulle hitta tillbaka till den nerv och glöd som präglade seriens första tre volymer men så blev inte fallet.

Femte volymen (med undertiteln ”Mnemophobia & Chronophobia” som betyder fobi för minnen och fobi för tidens förlopp) är en trött och fattig transportsträcka där Dingess helt verkar ha tappat gnistan och detsamma gäller hans kollega Roberts. Istället för nya monster får vi en dimma som gör att expeditionens medlemmar ser gamla personliga spöken från förr, antingen gamla plågoandar eller de namnlösa fasorna de mött under resan och Roberts verkar inte vara med på tåget för dessa varelser är bara bleka kopior av sina rysliga föregångare från tidigare volymer. Det mesta av volymen består av ett förvirrat kaos, med logiska fallgropar, krystad dialog och även ett konstigt parti av ren komedi mellan Lewis och Mrs. Boniface som bara känns konstigt och malplacerat. Roberts illustrationer känns rutinmässiga och mediokra jämfört med hans tidigare briljanta insatser och hade jag inte reserverat så mycket tid i hela Manifest Destiny så hade jag lagt ifrån mig eländet.

Istället känns det som att jag läser en hemläxa med hopp om att hitta något matnyttigt som ska föra handlingen framåt och i och med att Sacagawea till slut blir mamma, i en synnerligen obehaglig förlossning för henne själv, så får jag lön för mödan men för sent och dessutom väntar de dramatiska följdverkningarna av barnets födelse i nästa volym av serien.

Från början var det tänkt att serien skulle ha sex volymer men kanske har Dingess och Roberts fått grönt ljus för fler volymer och därmed rafsat ihop handlingen som utgör femte volymen för ingen av dem verkar vara med på tåget. Mycket tråkigt med tanke på hur mycket jag gillat Manifest Destiny och dessutom rekommenderat den till många eftersom jag tyckte att den var något alldeles extra, vilket den också var, men inte nu längre.

Trackback-adress