Året är 1984, den bedårande Riad med blont hårsvall är sex år gammal och ska börja skolan i den fattiga byn Ter Maaleh i Hafez al-Assads Syrien. Efter att ha fadern införskaffat den obligatoriska skolskjortan (i vaxduksliknande plast med falskt, formgjutet skärp istället för den mycket dyrare modellen i tyg med riktigt skärp), en lyxig skolväska av högsta kvalitet från Kina (som visar sig vara gjord av kartong med ett tunt lager plast) och hoppat över kamraternas obligatoriska krage och mössa är Riad redo för sin första dag i skolan…om det inte vore för det faktum att han är livrädd för att gå dit eftersom hans kusiner sagt att läraren kommer att ge honom stryk då han inte gick i skolan hela förra året. Hans pappa ger honom då glatt några pappersark från jobbet märkta med ”Arabrepubliken Syrien, universitetet i Damaskus” och säger: ”Om någon är dum mot dig så visar du bara de där och säger: ”Min pappa arbetar på universitetet, han är doktor, titta på pennan och på papperet.” När de får se det kommer ingen ge dig stryk, lita på mig” försäkrar han.

Andra delen av Riad Sattoufs hyllade albumserie, som är en episodisk minnesskildring av hans egen uppväxt i Mellanöstern med en syrisk pappa och en fransk mamma med en allvarlig men komisk touch, byter fot och blir under resans gång allt mer mörkare av den ackumulerande effekten av våld i vardagen, al-Assads diktatoriska järngrepp och gamla traditioner.

Genom unge Riads oskuldsfulla ögon får vi följa ett land där ledaren får 100% av folkets röster i valet, där barn negligeras och dör i fattigdom, där svarta marknaden regerar och där männen och familjen är allt. Hans lärare är alltifrån milda till kompletta psykopater med ständiga och godtyckliga kollektiva bestraffningar i sin arsenal och unge Riad lär sig snabbt och förskräckt nationalsången, arabiska och koranverser utan att egentligen förstå vad han lärt sig. Förutom de sadistiska lärarna är våldet ständigt närvarande hos de övriga barnen (till övervägande delen pojkar eftersom flickorna inte gick i skolan i de fattiga byarna) där de binder grodor på cykelhjul eller slår Riad och kallar honom jude eftersom han har blont hår.

Riads far fortsätter att stå i centrum av berättelsen men hans drömmar om en lyxvilla, nostalgiska försvar av landets kultur och traditioner samt ständiga rövslickeri av mer välbeställda vänner och släktingar i hopp om att få ett bättre arbete gör honom allt mer tragisk. Mamman, som hade en undanskymd roll i första volymen, blir också mer verbalt närvarande då hon ifrågasätter faderns snålhet och rena dumheter och det märks tydligt att hon öppnar Riads ögon för Syriens uppenbara missförhållanden jämfört med övriga världen, något som blir extra uppenbart då de reser till Frankrike på semester utan fadern och Riad får uppleva ett land där allting är bättre på riktigt till skillnad mot Syrien som är en schimär styrd av al-Assads propagandamaskineri.

Det finns många bilder i andra volymen av Framtidens arab som är svåra att tvätta bort, speciellt mötet med den fattiga, illaluktande och ständigt hostande lilla pojken Omar i Riads skola. Omar har likt många andra barn stora ärr på händerna och i ansiktet eftersom de bränt sig på kokhett tevatten som familjerna låtit stå kvar på golvet och som småbarnen välte omkull och skållade sig på. Det finns en djupt gripande scen där Omar blir slagen hårt på händerna av lärarens käpp och börjar gnugga sina händer snabbt mot varandra för att lindra smärtan, som hans bror lärt honom, allt medan tårarna strömmar nerför hans kinder och med ett ständigt leende på läpparna. Denna scen är dock inget mot volymens avslutning där Riads världsbild rasar samman till följd av en fasansfull händelse i familjens närhet. Det är en klar vattendelare där mamman också klart visar för Riad att pappans vurm för traditionerna har passerat gränsen för förnuft och sans. Hela volymen avslutas starkt likt ett både symboliskt och bokstavligt vägskäl där föräldrarnas olika uppväxt och traditioner blir avgörande för den unge Riad.

Trots allt mörker i andra volymen finns det stunder av ljus, som Riads möte med sin 35-åriga kusin, den skelögda och barnlösa änkan Leila, som lär honom att bli en bättre tecknare, en lärofylld upptäcksfärd med mormodern längs Bretagnes stränder och hur han lär sig läsa på franska tack vare faderns Tintin-album (som är det enda litterära fadern och tillika universitetsdoktorn har i deras hem förutom Koranen). Det finns också rent komiska episoder som när en försäljare och en läkare börjar bråka med pappan då de inte vill ta betalt för sina tjänster eller när familjens gasspis äntligen anländer efter tre dagars transport från Libanon på en åsnas rygg.

Framtidens arab är på god väg att bli en modern klassiker (om den inte redan uppnått denna status) med Riads mästerliga bilder och berättarteknik om ett stycke 1900-talshistoria som är lika aktuellt idag i många länder med diktatoriska förhållande och starka patriarkala maktstrukturer men den är också en fantastiskt kraftfull barndomsskildring som inte lämnar någon oberörd. Andra volymen är en av de starkaste kandidaterna till årets Urhunden i kategorin 2016 års bästa till svenska översatta seriebok (Cobolts översättning av tredje volymen av detta mästerverk dyker upp senare i år) och jag rekommenderar serien av hela mitt hjärta.

Trackback-adress