I september 2016 hittade Arctic Research Foundation vraket efter HMS Terror i Terror Bay strax utanför King William Island i norra Kanada och två år tidigare hade man hittat vraket efter dess systerfartyg HMS Erebus några sjömil längre söderut. Därmed började det sista kapitlet i den tragiska historien om Sir John Franklins expedition för att hitta Nordvästpassagen, en expedition som började 1845 och slutade några år senare med att bägge skeppen frös fast i ismassorna och alla i besättningen, ca 130 man, dog under fasansfulla omständigheter.

Samma år som vraket efter HMS Terror hittades kom också Thomas Olssons serieroman Det är inte meningen att man ska vara här (Kartago förlag) där Olsson berättar om expeditionen genom den unge skeppsgossen Trevors ögon. Olsson har tidigare publicerat två humoristiska serieböcker om den patetiske kontoristen Rogert (2007 respektive 2010) samt den delvis självbiografiska Församlingen (2013) där huvudpersonen börjar tvivla på den slutna församlingen som han tillhört sedan barnsben. Olsson har en enkel men uttrycksfull stil och precis som i Församlingen så använder han sig i Det är inte meningen att man ska vara här av en monokrom färgskala i men istället för olika nyanser av rosa så har den senare boken iskalla blå färger för att understryka den arktiska kylan samt att det ger en vemodig inramning till hela berättelsen.

Själva handlingen i Det är inte meningen att man ska vara här är fiktiv på det sättet att lite är känt om exakt vad som hände på expeditionen och även om huvudpersonen Trevor är helt påhittad så gör det inte berättelsen mindre trovärdig, snarare tvärtom eftersom det känns som läsaren själv betraktar hela expeditionen genom Trevors oskuldsfulla ögon. Han är en föräldralös 14-årig gosse från Skottland som precis tvingats lämnat barnhemmet och söker lyckan i London. Han mönstrar glatt på HMS Terror men upptäcker snart att livet till sjöss är lika ensamt som på barnhemmet. Matroserna trakasserar honom, han får utföra de lägsta sysslorna och han står lägre i rang än skeppsapan Jacko. Trots detta hankar han sig fram och hittar dessutom en liten privat fristad i skeppets lastutrymme där han också kan höra alla intriger i expeditionsledningens hytt genom en liten springa. På resan träffar han också på inuitflickan Iglaq (vilket betyder Igloo) och det som håller honom vid gott mod under resans alla strapatser och vedermödor är tanken på att åter få träffa henne och att de tillsammans ska bilda en familj.

Bland övriga i persongalleriet har vi expeditionens ledare, den envise Sir John Franklin som inte tål kritik och som bestämt hävdar att fyra års förråd av kol, sprit, tobak och mat är allt man behöver för att expeditionen ska lyckas; andrekapten Crozier som har en mjukare inställning och dessutom kan prata inuiternas språk, vilka Franklin avfärdar som vildar; löjtnant Fairholme som glömt sina favorithandskar, den store skämtaren löjtnant Gore, med flera.

Denna djupt tragiska skildring av människans högmod som besegras av naturen lämnar ingen oberörd och den är också nominerad till en Urhunden i kategorin 2016 års bästa originalsvenska seriebok vars vinnare offentliggörs på Bokmässan i Göteborg lördag 30 september.

Trackback-adress